Ode till

Som en nykysst hand i min när vi springer över Håskär och krabborna knipsar i tången där saltvattnet nyss drog sig undan. Vid foten av förståndet där kärleken börjar som en aning om tidens förgänglighet och förgänglighetens otid. Sakta kind mot kind som genomskinliga murur, som ärlighetens byggstenar och luftslottens eviga förfall. Av solid sten och gnistrande metall med rundade hörn och maräng i mitten. Liksom ett sovande barn i sin vagga av lugn. Så vill jag ha dig nu.

Jag kan inte sova.