Lördagkvällen

Ibland står man ansikte mot ansikte med sig själv för två år sen. Obehaget ringlar ut i armarna och benen och nacken. Precis som allting brukade kännas fast i ett annat huvud. Mitt nya. I tio minuter vilar det återigen på ormarna, innan jag dränker dem i (ännu) en öl. Sen försöker jag och Knyttet bära våra högt istället, som man ska, och det lyckas fint. Vi är så fina alla. Pojkarna, Knyttet och jag. Klara sjö glittrar igen, hängslena dansar, och plötsligt står min syster rakt upp och ner framför mig, och sen också vår kusin. Från ingenstans dyker de upp och skrattar min kväll, så härliga de är.

Det blir inget gräva idag. Skulle ha planterat buskar hos min gudmor, men nej. Jag ska hjälpa till en annan gång lovar jag. Det är Babar på tv. Så knarkat.