Med ålder tydligen oro
Alla händer, alla gamla rynkiga händer med den lenaste huden i världen, sådan som vilken tjugofemåring som helst skulle döda för. Alla de där händerna som darrar och fumlar och alltid letar efter samma saker, i sina röda portmonnäer, blåa, gröna och gula portmonnäer. I sina sidofack, i slitna skinnväskor och innanför-tröjan-pyttepåsar med blixtlås som alltid varje gång måste fastna. Darrande paniklena händer som förskrämt knycklar ner sina tvåtusenkronorihundralappar tack i sina fickor och fack. Ingen hittar någonsin sin legitimation. Alla hittar alltid sitt färdtjänstbevis. Min mun ler och ler och ler tills hjärnan där nere i knäna är som klarlackad jell-o. Käpparna som alltid faller åt vänster för dem, åt höger för mig. Men mest av allt den där paniken. Den där oron över allt, den paniken.
upplagd av Chris
19:49
15 kommentarer:
Kanske är oron den enda konstanten? Den byter bara skepnad?
Vore trist.
ja fy. jag tittar på dem och vet inte riktigt om paniken är min eller deras.
Är det paniken över att en dag bli gammal. Eller att inte bli det, kanske?
Eller kanske är det för att de är så tunna och sköra att man bara vill plocka upp dem i handflatan och hjälpa dem. Men det kan man ju inte. Och det får man ju inte. Så allt som finns kvar är att le.
Chris, oron kanske är din. Projicering, för att låta som jag kan något.
Ibland undrar jag om inte pensionärer är väldigt mycket punk. De liksom skiter i allt, oftast.
Annars tror jag att de flesta oroar sig. Men väldigt få vågar erkänna det. För andra eller ens för sig själva. Och oro föder oro. Kan bara se till mig själv och där är det definitivt så.
Det är stress.
Över att inte hänga med längre,
att inte förstå sin omgivning,
över att glömma.
Jag tycker synd om dem ibland.
Jag håller med m; det är stress. Och det är en känsla av icke-tillhörighet. Av att inte höra hemma i världen som den ser ut och att inte riktigt ha rätt att ta plats i den. Samma känsla som kan infinna sig hos vem som helst oavsett ålder i tyngre stunder. Men inte ska det behöva vara en konstant tung stund att bli gammal?
Har någon här frågat en äldre person om de känner sådan stress. Jag förhåller mig tveksam till att de verkligen gör det. Jag tror snarare att de skiter i det mesta och kör sitt race. En del är fortsatt nyfikna och bloggar vid 85 eller åker rollerblades vid 72, men jag betvivlar att de känner en stress över det moderna samhället.
Vi som yngre tror att de gör det, men kanske är det snarare ett uttryck för att vi inte kan sätta oss in i hur det är att ha ytterligare fyrtio-femtio år av minnen och intryck skvalpandes runt innanför pannbenet.
Frågan är om det är de som känner icke-tillhörighet eller om det är vi som gör det.
Vi kan nog inte generalisera. Men en äldre släkting till mig vet jag känner rädsla över att vara ivägen och inte vara tillräckligt snabb i en kö t ex. Eller vet jag? Min mor har förklarat att det är så men hur väl vet hon?
I alla fall, precis den där känslan, att vara långsam och ivägen i kön, känner jag igen.
Eff: Mina farföräldrar känner den stressen. De kan inte helt sätta fingret på det, men när jag pratar med dem är det den bilden jag får. Det är stress, men kanske inte helt medveten.
Vissa känner den säkert.
Jag lutar fortsatt åt att ängslan och stressen är en konstant. Vi känner den nu, inför framtiden och diverse annat. De känner den inför samtiden.
Samma fast olika.
Intressant ämne! Personligen tror jag att det helt enkelt är så att vi fortsätter att vara precis de personer vi är som unga, men att våra karaktärsdrag förstärks och befästs.
Jag tror som Eff att benägenheten att känna ängslan och stress snarast är en konstant. När man är ung är det så mycket som är nytt och okänt. Ängslan och stressen riktas mot det outforskade.
När man så blir gammal är det mesta i omgivningen redan bekant. Man har vant sig vid att ha koll och vara avslappnad. Stöter man så plötsligt på något som är nytt förstärks upplevelsen av att man också är ovan vid att känna sig ovan. Detta torde kunna ge upphov till en högre grad ängslan och stress än en liknande situation skulle ha gjort år tidigare.
Eller något åt det hållet... :-)
Fast, jag tycker att det känns som att det mest i vårt samhälle är anpassat för oss som är unga. Både rent praktiskt; saker ska gå så fort, förpackningar är inte gjorda för skakiga händer att öppna mm. Men också i media, reklam, allting. Hur ofta ser man äldre som målgrupp? Ibland kan jag tro att de äldre kan se det som att vi unga har tagit deras värld ifrån dem och gjort dem mindre hemmahörande. Eller också är det såna som tänker som jag som gör världen till en plats för unga och bestämmer mig för att de äldre inte passar in.
För övrigt, tror ni att vi kommer att klä oss ungefär som nu och lyssna på samma musik som vi gör nu när vi blir gamla, eller kommer vi också börja gilla svensktoppen och ha på oss rutiga byxor, cardigans och scarf? Jag kan inte riktigt se cardigans-övergången skulle ske så jag lutar åt det förra.
Många människor lever sina liv efter vad de tror att andra tycker. Jag försöker ivrigt leva livet i mitt tempo. Jag gör det jag trivs med. Ibland blir tempot väldigt lågt. Men vad missar jag? Livet?
jag är rätt övertygad om att det är som m säger. det är stress över att inte hänga med. världen snurrar men inte längre deras huvuden.
mitt tempo är för högt. kanske inte för alla, men för mig.
Kanske är det så. SCB borde ju veta, de vet ju tamejfan allt annat, känns det som. Med 93.4% sannolikhet.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida