La Grande Construction

Och det yttersta beviset på att vi inte är två kvinnor som bor tillsammans återfinner man liggandes på handfatet. En linjal. For every man, and woman, who must know. Mät och anteckna i blocket.

Nä. Asså vi hade den när vi bytte toalock. Linjalen alltså. Kuk.

En uppsjö olika sorters individer grasserar denna jord, varav vissa kallas Kvinnor. Vi som räknar oss till k-släktet är i många fall mycket svåra att skilja från en annan sorts individer, de så kallade Männen, men låtom oss inte gräva för djupt i det enär tesen skulle kunna vackla; när Kvinnor och Män befinner sig i närheten av varandra uppstår spänningar, argumentationer, svartsjuka och i inte helt sällsynta fall handgemäng.

För att vidare kategorisera finns det inom Kvinnosläktet de, som föredrar att anta en roll. En känd Kvinna sjöng en gång ”så många kvinnor som jag spelat men aldrig gjort det bra”. Några Kvinnor anser att det är lika bra att vara Kvinna, Kvinna och enbart Kvinna. Vad i den egentliga essensen av Kvinna består veto än så länge ingen, men vi haver hur som helst bestämt oss för en typisk mall. Kortfattat skulle man kunna säga att ju längre ut mot rosa på färgskalan man kommer, desto kvinnligare blir det. Där, i den rosa änden, återfinner man attribut såsom långa naglar, spetstrosor, artiga leenden, hjälpande händer, insinuerande meningsbyggnad, fotfilar och korslagda ben. Det är mycket kvinnligt att inte Ta Plats. Utåt den andra halvan av spektrat återfinns således motsatsen, det vill säga det typisk manliga. Det behövs inte ytterligare poängteras att Män och Kvinnor är motsatser och inte jämlikar, ty därom råder det hittills inga tvivel. Manlighet utgörs till exempel av snus, tjockbottnade kängor, förtrolighet, allmänkunskapomelektriskaapparater och god ledarskapsförmåga. Den Man som inte medelst hela handen kan peka ut vägen för sina medresenärer i livet är i Kvinnans ögon ingen Man utan en själlös, vilsen varelse utan egentligt existensberättigande.

Hur som helst.

Det där om att spela en roll har alltså en del ur k-släktet tagit fasta på. Man, dvs Kvinna, kan exempelvis hävda sig vara ”typiskt okvinnlig”. Detta måste dock kombineras med ett par välrakade ben, en rak vit tandrad och helst ett blygsamt manér för att få full genomslagskraft. Om man, dvs Kvinna, skulle yttra ett dylikt påstående iförd, säg, en skogshuggarskjorta och flottigt hår låter det genast inte lika intressant. Den manliga Kvinnan blir då nästan Man på riktigt och därmed bisarr, emedan den manliga Kvinnan med kvinnliga attribut blir En Bättre Kvinna.

Jag tar för givet att ni hänger med.

En Man kan på liknande sätt ”bejaka sin kvinnliga sida”. Man, dvs Man, kan föna håret, använda någon sorts kräm och kanske intressera sig för inredning. Speciellt kvinnligt bejakande blir det om inredningsintresset är ett sådant med faiblesse för rosa detaljer. Man, dvs Man, bör givetvis bejaka sin kvinnlighet ackompanjerad av diverse manlighetsförlängare, så som till exempel en Hög Lön och/eller en Ännu Kvinnligare Kvinna. Annars gäller detsamma som för Kvinnan ovan, och Man blir Freak.

Så vad drar man, Vi Ni De Resten, för slutsats av detta? Som den analytiker man, dvs gåspennan, föddes till att vara kan hon bara anta att hon gör helt rätt. Jag putsar mina fjädrar, kammar mitt hår, svär när jag talar och ler medan jag försöker sitta bredbent på tunnelbanan. Jag kliar mig inte i skrevet men mår sådär stolt när jag lyckas peka med hela handen, ja kanske armen, som en hel karl. På det stora hela spelar jag spelet, med varierande framgång.

Eller som en annan känd svensk Kvinna sjöng en gång: ”Jag ljuger så bra”.