En gång har jag mött

På cykeln över Värtan, horisonten som en annan Zorn, det ljuset det ljuset, jag tänkte på henne. Innanför dörren möttes jag av en oväntad hund ity ägaren voro på havet och die Mitwohnerin agerar extramatte. Telefonen plonkar till och det är hon. Shirley. Jag behöver henne ibland, alldeles panikartat, genast, på momangen. Hon är som ingen annan men hon avskyr att jag tror det. Hon vill inte vara som något folk tror att hon ska vara. Jag är rädd att den kraft hon besitter, som förlöser mig, ska förgöra henne. Den får inte rum däri, bakom den lilla marmorkroppen. Hon är helt fantastisk, Shirley. Kom hem.