En banal insikt till

Lagom till Idols sista tävlande för ikväll kom jag på vad jag går igång på hos andra. Inte bara sexuellt, kom igen och var lite öppna nu, utan liksom på det stora hela. Det finns inte mycket bättre än en Fast Blick. (Jag skrev inte häck, ge er.) När någon hälsar och håller kvar blicken och verkar lugn och fin med sig själv kan jag inte göra annat än att smälta. Mitt inombords motstånd kollapsar som en isglass på en spisplatta. Jag blir som stekflott på en motorvärmare, rinner ner i fötterna och blir LUGN. Fatta hur sällan man är rofylld. Fatta de tillfällen då man kan sitta i en fönstersmyg och vilja sitta kvar där, utan tankar på Sen. Det är sjukt sällan, även om det trots allt är oftare nu än förr. Den som känner sig själv vill jag lära känna. Linda, svarta Linda med skotskrutiga ögon, hon verkar känna sig själv ganska bra. Jag hejar på henne. Hon Natalie också, med rösten från underjorden och lugnet från ovan, hon är också stentuff. Om inte Mogge hade benämnt den stackars norrlänningens försök att bära sorgebindel-med-attityd som scarf-[skarff]-på-muskeln hade jag kunnat digga honom också, men nu kan jag bara tänka på den där tygsnutten.

Alltså, lugn blick. Fan vad jag skulle vilja ha en sån.