29"

Nivån på dagens bloggande är lågt. Tema: ytligt och neggo. Ändå är jag glad som en stropp (hej hopp).

Jag köpte nya byxor. För ett år sen ungefär, i oktober 2005, fick jag nog och for hem. Hem betydde hem till mina föräldrar och jag for ifrån Linköping, som jag klandrade för lite allt möjligt stackars slättastad till blåshål. Hur som helst fick jag nog och for hem. Innan dess satt jag vid mitt stulna köksbord i jordvallsettan och grät okontrollerade floder och sen kom Mademoiselle och G för att hålla emot. Jag ringde psyk, grät ännu mer. Att jag trodde att allt var över var som om det bara blev värre. Tåget till arkivet var det längsta någonsin, kanske hundra timmar långt. Sen satt jag vid köksbordet hemma och grät, fast det är i björk och inte alls stulet. Mina byxor passade perfekt och jag passade inte alls. Inte in i någonting. Triangelklossar i cirkelsegment, ladies. Triangelklossar i cirkelsegment.

Mina perfekta byxor passar inte längre. Inte om inte jag är en korv och det här med prinskorvar och flickor har vi redan avhandlat. Jag är ingen korv. Mitt bord är fortfarande stulet men brottet troligtvis preskriberat och jag bor ändå med en jurist som kan rädda mig från lagens långa slemmiga arm. Nu sitter jag vid mitt köksbord och skrattar. Ibland gråter jag lite men det skyller jag på hormoner (och min vita medelklassbakgrund). För att kunna skratta ändå lite mer, hela vägen från banken, köpte jag nya byxor och den här gången är jag tillbaks. Samma storlek, samma kanal. Det var jobbigt. Det var värt det.

Over n' out for today