Homoänglar och jesusbarn

Är tillbaks på jobbet efter några dagar i Soria Moria. Jag drunknar i papper, kvävs av gem, vadar i allegat, simmar runt i förfrankerade kuvert och sätter min namnteckning på allt som kommer i min väg, allt medan min mage hatar mig. Den hatar mig från djupet idag. Jag ger igen, två koppar rävgift utan mjölk, beställt vare här. Igår gick jag luciatåg såg jag hos Goesta och sjöng som en hel änglakör och i tisdags läste jag godnattsagor på norska, om änglarna som flög i himlen och Jesusbarnet och religion med modifikation, amen, för alla måste inte tro på gud. Jag känner inga barn. Jag känner knappt till några barn och vet inte hur jag ska agera i närheten av barn. De är små, har lockigt hår och tycker om änglar som flyger i himlen. Just det här barnet ville gärna prata med mig ändå, trots mina uppenbara brister, både språkmässigt och längdmässigt. Jag såg honom knappt där nere bland fötterna. Så jag pratade tillbaka -ungefär lika glatt som en lyktstolpe och lika avslappnat. Men stolpen vek sig. Det är svårt att vara avig inunder en himmelsäng av gaypride-flagga. Det lilla barnet, inte Jesusbarnet, lyssnade och pekade och ville prata med mig. Med mig. Helt sjukt. Och jag svarade. Jag är osäker på relevansen i informationsutbytet men dock, vi sa saker till varandra, barnet och jag. Det var förtjusande märkligt, där under regnbågsfärgerna. Min mamma hade garvat ihjäl sig om hon sett det.