Intermezzon

Torsdagkvällar i Stockholm; folk ser så trötta ut. Slitna och utslitna. De sitter i sina stora dunjackor på röda linjen och blinkar matt ner i mobiltelefoner och matkassar, stirrar tomt ut genom kolsvarta tunnelbanefönster, hotar tyst sin spegelbild med stryk när de kommer hem. Jag fick en smygande känsla av ovett när jag satt lugn och tyst och lågmält glad på väg hem efter gymet ikväll. Jag var hungrig, gjorde mig inget. Jag var kissnödig, ingen panik. Folk hade stora dunjackor och enerverande ringsignaler, no stress. Lycka är att stanna upp ett slag, när man verkligen kan det. Jag har nästan aldrig lyckats göra det med flit, aktivt, när jag vill. Plötsligt finns jag bara i känslan av att tiden glappat en liten stund och i tomrummet emellan där kan jag gå upp i ingenting och allting, ja nästan helt och fullt försvinna. Jag minns inte just nyss, ser inte alldeles snart och längtar ingen annanstans. Ögonblicken som går går in i mig, inte bort. Händelse läggs till händelse i högen som jag samlar på, av avklarade, tillägnade skeenden som aldrig komma skall igen men för alltid förvarars i intet. Det är en form av tätt, precis lagom tempererat och perfekt rundat intet som man bär med sig mellan revbenen. Har något väl hamnat där lagras det för evigt. En tunnelbanefärd, ett ögonkast, en låt man hörde när man valde skjorta, en frukostdiskussion. Ett paket från Pregnín som innehåller apelsinchoklad av bästa sort och julpyssel från Knyttet. Och en flygbiljett till Oslo imorgon som jag vet bara finns där, och Rara som ska vänta på mig i en stad hon aldrig besökt så vi kan dricka öl och kyssa varandras vintervita kinder. Typ sånt. Emellan där.