Jag är en gammal örn

Det är fredag, klockan är åtta. Jag har kommit hem från jobbet, sparkat av mig stövlarna i hallen (och låst in dem i garderoben, långt bort från Ångströms vassa klor), ätit en förtjusande knäckebrödsmiddag och sitter nu framför min kompis Datorn, iförd någon form av derivat till vandringsbyxor inköpta i fucking Cuzco, hemstickade sockor samt röd hoodie. I skålen i hallen, på mitt femtiotalsbord i bara nästan ostött skick, ligger ett halvfullt paket Marlboro lights och ligger. Jag är kolossalt sugen. Jag har inte ensamrökt på jag vet inte hur länge. Mer än ett år?

Jag är vad man skulle kunna kalla en loser. Det är fredag och här sitter jag. E stolpade just hemifrån uppklädd i långt mer snofsiga attiraljer än Gåspennan ens kan föreställa sig om hon så tog något hallucinogent, ity så långt ifrån fest och glam befinner hon sig i sinnet. Om det hade varit så att E skulle iväg på eget galej och jag inte var tillfrågad hade kanske förlorarfaktorn inte varit lika skyhög, men som läget är nu tackade jag nej till att göra henne sällskap. Jag tackade aktivt nej. Varför då? Varför ville jag sitta här med mina lights och lyssna på grannarna som har fest (igen) när jag kunde ha gått ut i den älska(n)de stockholmsnatten? Nog för att festfaktorn brukar sjunka rätt dramatiskt från, säg, augusti till december, men kom igen fö faen. Varför sitter jag här? Så minns jag dealen.

Dealen är att jag ska plugga imorgon. Imorgon, på söndag och på måndag kväll. Ni har säkert hört det förr och kommer säkert att få höra det igen. Jasså. Fröken ska plugga imorgon. Lilla duktiga blonda fröken som är en sån duktig fan. Sen sitter de där och dricker kaffe ändå, mest hela tiden, och sneglar åt sina spöken i hallskålen. Men det är inte riktigt så den här gången. (Snälla Gud i himlen gör så att jag talar sanning.) Jag ska jobba och sen ska jag komma hem och jobba mer. Sen ska jag jobba och sen ska jag jobba. Efter nyår ska jag bara jobba några veckor till innan jag ska jobba på riktigt, med mina böcker igen och bara dem, inte med något jobb där jag inte hör hemma. Det ska göras klart nu och sådan är dealen. Tydligen har jag gått ifrån att vara en ganska plain förhandlare, lite vek och ömklig, till att bli en rabiat och ettrig en, som en gammal örn. (Är jag en gammal örn?)

Beslut till trots är det surrande sorgligt bakom skärmen en fredag. Klockan är åtta, grannarna festar och inte ens tomten är nykter (vaken). Om en timme kanske jag sover. Om två timmar drömmer jag om Rara och Mademoiselle igen och om tre timmar vaknar jag av katterna som sliter en toarulle i stycken, dödar den helt och fullt och sprider bitarna över hallgolvets rutiga mönster, innan de drar sig tillbaka till badkarets lugna vrå igen.

Nej, om man skulle dra igen balkongdörren kanske.