Jag -Sara

Jag sätter mig på hästen vid Blasieholmstorg. Den är stor, bronskall och stel och stor. Den har stått där för länge. Jag funderar på om jag får. Man borde få. Dylans nasala stämma får mig att önska att jag hette, nej att jag vore, Sara. Sara, Sara!

I laid on a dune, I looked at the sky,
When the children were babies and played on the beach.
You came up behind me, I saw you go by,
You were always so close and still within reach.


Men jag sitter på en häst och ser ner på gatstenen. Får jag? Å ena sidan ditt å andra sidan datt och Strömparterrens blötsvarta vatten rinner förbi och viskar, du får, du får. Sara, Sara!

Sara, Sara,
Whatever made you want to change your mind?
Sara, Sara,
So easy to look at, so hard to define.

Det är mörkt, kallt och mörkt och håret är blött, som vattnet vid Operan, som ögonvitor i vinden jag känner dem. Sara, Sara! Jag tänker att jag får, för Sara är en nymf och jag kan också få. Jag minns inte hur jag mötte henne en gång.

Sara, oh Sara,
Glamorous nymph with an arrow and bow,
Sara, oh Sara,
Don't ever leave me, don't ever go.

Så jag får lov och kliver ner, slänger mig över räcket ner i vattnet, känner det isande kalla strömma över mitt huvud mina öron mina ögonvitor fylls till randen av Sara, Sara! Tack.