"Man väljer en julklapp som väger lite och ser hygglig ut. Som när man väljer tjej."

Jag skulle kunna skriva något raljerande om igår. Något om röran kanske, om de kraschade julgranskulorna, om piratskeppen, om julklappslotteriet, om mandarinkriget och vindruvorna som bodde i en liten kusins ficka, om hundarna som åt upp katterna och om morfar som sjöng snapsvisa efter snapsvisa för sig själv vid bordsänden. Jag skulle kunna skriva något om mormors sista-minuten-inslagning, om tomteverserna som skulle komponeras till julbordet, om gallskriken när julmusiken överröstade Sagan om ringen, om lagrad rom och alldeles för starka gt's, om slaget vid trivial pursiut som började med en stilla undandragning från syskonen Haraways sida och slutade i släktfejd med hytta armbågar och utspillda drinkar. Jag skulle kunna skriva något om diskussionen mig och min moster emellan, om liberalfeminism kontra ultrafeminism, vilken jag tycker att jag skickligt manövrerade mig ur genom att gå på toaletten. Jag skulle kunna skriva något om ljudnivån. Eller kanske något om den krypande anorektiska påminnelsen som undanstagslöst knackar mig på axeln varje gång jag ätit för mycket. Oavsett skulle det inte spela någon roll idag, för nu är det över. Jag tror varje år att jag har överdrivit året innan, att jag egentligen verkligen vill att det ska vara rörigt och hetsgt på julafton, att jag skulle sakna vansinnet om det uteblev. Varje juldag sitter jag som jag gör nu; glad att det är över.

Jag saknar er vänner, trots tusentalet sms som flög genom etern igår.

Ikväll ska vi ligga under granen tillsammans. Vi ska äta familjen Haraways julbord och dela ut våra egna klappar. Jag ska vara barnsligt pirrig i magen och sakna en västligare jul jag aldrig har upplevt. Min syster ska stryka luggen ur pannan och äta på samma chokladbit i en halvtimme och skratta med ögonen. Min bror ska sätta upp fötterna mot bordskanten och hitta på roliga historier. Min pappa ska skjuta ner glasögonen på nästippen och fråga om någon vill ha en cognac. Min mamma ska försvinna in i en bok som hon fått och börja svara enstavigt på frågor, tills hon förtjust och oannonserat hittar ett stycke som hon läser upp högt. Det kommer kanske att handla om Ådalen 1931. Tillsammans ska vi i alla fall vara och jag ska högtidligt skita i allt jag tycker om den blå kärnfamiljens dunkla baksida och bara njuta av framsidan, som ju är den enda jag egentligen känner till.

Precis så. Men jag saknar er vänner, och en västligare jul.