Basta

Jag vill slå ett slag för det perfekta. Kanske inte så mycket det perfekta i sig som innebörden i ordet perfekt. Det perfekta har förfalllit. Det finns inte mycket som är perfekt säger man, ingen är till exempel perfekt. Om någon skulle vara perfekt blir någon genast föraktad; förklarad hycklare. Vad händer egentligen under den perfekta ytan? Du kan inte tro nån är perfekt. Du kan inte förvänta dig att det du lämnar ifrån dig alltid ska vara perfekt, säger man till mig, jag och min anala störning ryggandes skrämt tillbaka. Men se, nu är det dags att slå ett slag för det perfekta. Reclaim the perfect, gör uppror och skandera: jag är perfekt! Ja, om så kanske inte jag så åtminstone ett tänkt jag, i den mån jag kan kliva utanför mig själv ett slag och titta. Ingen är perfekt om vi säger det är ekvivalent med felfri. Och jag håller med. Det finns knappast någon som är felfri sett ifrån alla vinklar, hur felfri någon än anser sig själv vara. Någons åsikt om sig själv kan inte räknas vara mer värd än annans, i alla fall inte när det gäller felbedömning, varför felfritt följdaktligen inte existerar. Kalla det en följd av mångkulturella relationer eller mänskliga faktorer, vad som helst kunde passa. Perfekt kan man förvisso vara ändå. Det finns ingen perfekt människa, alla är perfekta människor. Brasklapp: nåväl, alla och alla, men på ett ungefär sådär nånting. Jamen visst är detta gammal skåpmat men låt mig då få ha mitt ord ifred. Han är perfekt, säger jag. Tss, säger någon, ingen är perfekt. Jo, säger jag, för ett fel eller två gör honom perfekt. En lucka eller två lämnar övrigt att önska, och så kan jag önska vidare nästa vecka, på jobbet till exempel. Det blir fel hela tiden men kanske ändå perfekt allt eftersom. Nu återtar jag perfekt och dementerar å det bestämdaste det har med felfrihet att göra.

Med basta.