Kvinnor

Jag önskar att jag kunde vara en vanlig kille som inte hade några problem med att äta en påse godis när han har mensvärk. Det är good nervous men det känns inte glättigare för det, smittar av sig, gör mig medveten. Scenarion där mitt arbete ifrågasätts, sågas och till slut underkänns spelas upp för mina inre rödsprängda ögon och nyss ringde jag mitt ex och grät. Det är inte alls bra, inte alls. Inte ex-delen av det alltså, utan att jag föll för frestelsen att gråta ut det igen. Det blir inte bättre av att jag lipar, för det är måhända good nervous men det är inte välgörande tårar. En vacker dag är jag vuxen och gråter bara när det är på riktigt och fram tills dess beter jag mig tydligen som en barnunge och kan inte ens äta en påse godis utan att få ätstörningsångest och vara dum i hela huvudet. Hade jag varit en vanlig kille hade jag suttit här med två påsar Polly och klappat mig själv på axeln, skrockat och myst inför tanken på morgondagen och mitt briljanta framträdande. Jo, det hade jag visst. I mitt nästa liv ska jag återfödas som hockeyspelare, slå ut alla tänder redan i späd ålder och sluta bry mig, skita i om tjejerna bara vill ha mig för mina pengar eller för att de verkligen älskar mig och sen börja designa underkläder med snortajt midjeresår för riktiga kvinnor.