Bloggen

Ingen mening att harva om underhållet kostar mer än det smakar, ja? Jag tror att det är dags igen. Hej då lilla bloggen.

Tunnel

Drömmar om krig, berlocker och köttstycken med flugvingar, följda av dagar i ljusgråa tunnlar. Så ser livet ut. Ett halvt julklappsrim tar form och India Arie sjunger om styrka, mod och vishet. Min rygg vill inte ge med sig och i eftermiddag besöker jag kiropraktorn igen. Han säger sträck ut, böj höger, böj vänster. Knak. Sen åker jag till villan och ger min extremt långhårta lillebror en kram, hör pappa slänga nåt i en puttrande gryta och moderskeppet sucka över sina eleverns fullständiga brist på, ja allt skulle jag tro. Fast jag vet att hon är stolt över några av dem. Jag tycker fortfarande att alla barn är glin. Avundsjuka? Nej rädsla. Tunneln är inte mörk, inte lång, inte läskig men den fortgår likväl och jag är kanske en tiondel från slutet. Tydligen har jag ålat mig igenom den i en för kroppen och ryggen ickeoptimal ställning. Så kan det gå. Jag ska brygga mer kaffe nu, gå på toa och rota fram den där kartan ur väskan på soffan. Snart snart ska vi flytta in i slottet och då blir det en ny soffa men samma tunnel.

Härnäst?

Saker man kan göra istället för att plugga:

- Tvätta fötterna i pojkväns baktråg (inte populärt)
- Tvätta skor inuti (de var fulla av sand?)
- Tvätta fönster (har inte kommit dit än)
- Tvätta pengar (om man hade haft några)

Nå, vad ska jag tvätta härnäst?

Kit!

Jag har läst den här bloggen länge och så men det bara är nåt med den här bruden. Inget skryt, inget irrationellt gnäll, inget storhetsvansinne, knappt några svärord, inget himla-med-ögonen... det är helt enkelt väldigt nära men väldigt långt borta och jag får för mig att jag känner henne. Läs Kit!

Ever

Har just sett I'm a cyborg but that's ok på Stockholm filmfestival. Fantastiskt litet, vrickad, jättestort och färgkodat på nåt vis. Känner mig mer som en cyborg than ever.

Julklapp

Jag har lite bloggångest. Vet inte varför. Det är höst och november och julruschen har redan dragit igång och jag sitter mest framför datorn dagarna i ända och försöker få stil på filtrering av digitala signaler. Känns sådär att ägna ytterligare tid framför burken med att skriva blogginlägg som bara ter sig dåliga och intetsägande ändå. Jag ser på film, isolerar mig mer än någonsin hemma och jobbar på det här med att känna inåt. Jag har aldrig kunnat sitta still särskilt länge och skärskådar jag kalendern ser jag ju att jag fortfarande har ett relativt fullt schema, men skillnaden mot förr i tiden är påtaglig. Får man ens säga förr i tiden när man är 26, kanske inte. Dessutom ser jag fram emot julen i år. Minns inte när det hände senast. Bullar och rope lights och amerikanska tomtar av plast; allt verkar på något vis osmakligt lockande. Jag får kanske se till att önska mig en kasse inspiration i julklapp.

filtfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfilt
filtfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfilt
filtfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfiltfilt

Todiloo

Jorå, jag klarade mig trots allt. Det blev nån form av kritstrecksrandig historia till sist och jag blev bara sur vid ett tillfälle. (Okej då, det varade ganska länge. Jag har aldrig sagt jag är ett tålmodigt shoppingsällskap.) Sen for vi hem och eftersom min rygg har betett sig mycket illa under de senaste två veckorna la jag mig på sängen som en annan krympling och gnydde tills jag fick kaffe och ledan lindrades något. Imorgon ska jag gå till kiropraktorn och återuppleva mina fjortonårsbesök, då doktorn ba: ja det är ju inte konstigt att du har ont i ryggen lilla flicka, du går ju som en grobian! Det kändes både avslappnat och trevligt att få den upplysningen som ung tonåring.

Todiloo.

God

Idag ska jag köpa herrkostym. Help me God.

Egentligen

Jag gick in i en affär, sa goddag vad har ni här. Kan man köpa jeans med hög midja här? Jodå, det kunde man, och jag meddelade min storlek och allt. Detta skedde idag, på Carlings, Kungsgatan, eftersom shoppingdjävulen flög i mig på väg mot tuben, hemmet och Matlab. Nå, lillkillen bakom disken strök sitt långa flottiga och ömt vanvårdade hår bakom örat och hämtade mig en storlek jag inte burit sedan gymnasiets bekymmersfria dagar. Nej nej, sa jag, dessa är för små. Han propsade och menade på, att man måste ta den ABSOLUT minsta storlek man någonsin kommer i. De TÖJER sig, ser fröken. Jag suckar åt denna gamla visa och kränger på mig ålaskinnen, för att bevisa att det inte går. Det går givetvis inte. Jag kommer förvisso i dem och lyckas vålda igen knapparna, men jag känner mig som en svimfärdig stoppad korv och får angstpanik på stubben. Befarar de ska spricka i baken om jag ens skulle tänka tanken sätta mig ner. Ber om ett par större. Nej, nej! De sitter ju som gjutet! Ja just det. Jag kunde lika gärna MÅLA på ett par, säger jag. En storlek större tack? Långa Håret tjatar lite till men lommar till slut iväg och hämtar en något humanare storlek. Som visar sig sitta exakt lika tight. Jag tappar intresset för högmidjade byxor och säger tack men nej tack, försöker ta mig ur provhytten men blir liksom hejdad. Långa Håret får sällskap av Blondie och de båda försöker på fullt allvar ÖVERTYGA mig om att byxorna måste köpas. Hallå? De komplimerar min klädsmak (nu dold under vinterjacka) och mässar ordet töja töja töja tills jag tror jag är på väckelsemöte. Det känns bara lite ovant fröken! Hallå? Det är väl bra att det känns ovant att inte kunna andas? Jag har lång och dyrköpt erfarenhet av jeans, och jag har aldrig någonsin ägt ett par som blivit bekväma av att de töjt sig om de suttit som värmd krympslang från början. Däremot har jag gått på den guben en gång för många, efter nitiskt tjat från (provisionsdrivna?) Långa Hår. Till slut fick jag örfila Långa Håret och visa framtänderna för Blondie, innan jag flydde från butiken i full övertygelse om att aldrig någonsin sätta min fot där igen. Vad är det MED expediter egentligen?

Sällskapet

... och medan mörkret skrapar på fönsterrutan och lampljuset gulnar i spegeln kommer det sakta tillbaka till mig. Det knorrar i ryggslutet och pirrar i knäna men något är ändå monumentalt annorlunda. Javisst. Sällskapet.

Någon

Det svåraste som finns:

- skilja höger från vänster
- skala koordinataxlar
- koka gott kaffe i okända kaffebryggare
- hitta mobiltelefonen i väskan när den ringer
- inte spänna sig när man fryser
- förmå sig själv att byta lakan
- maila lagom långt
- dricka max tre koppar kaffe/dag
- glädjas åt det man har
- vänja sig av med lyspyl
- släppa in någon

Vinkel

Och eftersom det är halloween å så ska vi ha kräftskiva ikväll. Krök armen i vinkel.

2004

Den här Ulrika Schenström-affären och journalistkårens unisona upprördhet tröttar ut mig. Istället för att diskutera det som möjligtvis är viktigt, regeringens misslyckande i att rekrytera varaktig personal, riktas uppmärksamheten mot alkohol, hångel och förtroendekriser. Sossarnas gormande om oansvarighet i krisberedskapen luktar tsunami-pay back lång väg och att Reinfeldt tagit för lång tid på sig att reagera är bara löjligt. Två dagars utredning för att låta en statssekreterare avgå är en rimlig tid för att fatta ett dylikt beslut. Eller är det förresten någon som ännu vet vad Lars Danielsson gjorde juldagen 2004?

Lakanen

Tänk er en kvinna, som efter att hon kommit först kliver av sin killes kuk, pussar honom på pannan och somnar ihoprullad bland lakanen.