Trött

Ibland är jag bara off, finito, dålig som socialt fenomen. Mina vanliga förmågor söndersmulade till intet och jag sitter stum och tyst och arrogant på hörnet, avvaktande. Det måste vara så här det känns för han och han och han tänker jag då. Jag känner inte mig själv de här kvällarna. Kanske ser det likadant ut för de som betraktar Christinaskalet (jfr the Edgar suit) men inuti råder kamp, förvirring och trötthet. En gnutta förakt? Jag förstår inte var de kommer ifrån dessa nätter men titt som tätt. Gör mig trött.