Jag gav människan 1000 år

Hur ska jag orka hela livet undrar jag oftare och oftare. Ibland, inte sällan, känner jag mig regelrätt deprimerad över sakernas tillstånd. Det är inte bara tiden som är ur led. Vi utrotar fisken, trängs i en för liten kommunaltrafik, fäller fosforbomber över palestinier, ger barn godis med hyperaktiverande färgämnen, spar in på våra gamla, motionerar om att förbjuda burkor, röstar på SD, överkonsumerar elektronik och röda läppstift, ser på dokusåpor om grannbråk och tycker att det är ganska ok att kvinnolöner är sämre än mäns. T ex. Och Basshunter ligger typ etta på Englandslistan, vilket i sig är helt absurdt. Hur ska jag orka ett helt liv när det känns som om jag kämpar varenda dag i motvind, kommer hem hes av käftaemot och matt av ilskadrenalin. Vad är meningen när jag inget kan förändra? Varför sliter jag så fåfängt med alla dessa tankar, är arg, upprörd, blir trött och deprimerad? Varför jag? Jag är inte messias, ingen är messias. Jag känner mig utsliten politiskt. Som feminist och allmänt vänster är jag ett öppet mål. Jag släpper in allt och blir också ansvarig för allt. Vi, som redan tänker på djur som dör, har vi inte hahahaha tänkt på att även bussen släpper ut avgaser och kör över myror. VA?! Ha, nu blev vi allt satta på pottan. Jag får stå till svars för allt och ibland bara orkar man inte. Hur gör ni, ni som orkar? Blir ni bittra och ilskna också ibland, snälla säg.

Vi slog vad som mänklighetens överlevnad. Jag tyckte att jag pessimistisk med mina 1000 år. Martin var ännu värre, sa 500. Sen punkterade Fredrik hela alltet och sa 200. Vad är det då för mening? Fram med det rosa bubblet! Jag måste ha en divan!

Ibland undrar jag som sagt hur jag ska orka. Men så försöker jag igen. Kanske finns det en rimlig förklaring till allt jag ser och att jag ser det just nu. Alla revolutioner har sina motrevolutioner. Kanske är det bara det yttersta tecknet på segerdoft i luften som gör att ett så äckligt, vidrigt, avskumshål som SD har höga opinionssiffror. Det är bara en motrevolution, ett tecken på att det är VI som håller på att segra. Kyrkan ska tillåta samkönade äktenskap, landets dörrar är ännu öppna för folk i nöd, Isabella Lövin är invald EU-parlamentariker och det hålls i alla fall miljökonferenser, även om de ännu är trevande. Eller hur? Ibland kanske det känns sämre, innan den blir bättre?

Just ikväll känns det ganska bra med världen. Sen får vi se.