måndag, november 09, 2009

15.32, korsningen Isafjordsgatan-Kistavägen

En meter ifrån mig svänger sl-bussen förbi medan min gröna gubbe skriker åt oss, jag känner hur dödens vingar stryker över kinden och busschauffören visar mig långfingret, ungefär som om jag hade gjort fel. Ilskan som bubblar upp inom mig. Furierna, samlade de tre i mig reser sig som totala och egna krafter och hade jag nått honom i den sekunden hade jag slagit. Jag hade med berått mod kört min knytnäve rakt i hans ansikte. Att inte vara mer vaksam. Jag hade torkat mina blodiga knogar på jackan och stampat på honom. Varifrån kommer denna ilska. Då slår det mig, mitt på övergångsstället med bussvinden fortfarande i det fjuniga håret runt mitt ansikte, att det största i livet är att bli tagen på allvar. Att hamna på en läkarmottagning där någon lyssnar på en, tar sig tid, inte viftar bort ens aknebesvär med baksidan av handen. Att få rådgöra med en vän som faktiskt lyssnar, fast hon inte kan relatera till problemen. Att inte mötas av förakt utan av medkänsla. Att få ett leende av någon på tunnelbanan som under två sekunder möter ens blick, och tar en på allvar. Det är därifrån ilskan kommer, av att inte bli tagen på allvar. Hej lilla flicka, du duger inte till. Lilla flicka, du är bara rar i hörnet här men tro inte att vi ska lyssna på dig också. Allvar är för de stora fiskarna, såna som har mörk kostym och slips och bullrar när de går. Ha ha ha. Allvar är för de som betalar, för de som inte tänker på matfisken och för den som inte har hudbesvär. Vi kan bara ta varandra på allvar om det inte kostar. Furierna! Jag är lite mindre ilsk nu men slaget sitter fortafarande i knytnäven. Detta är en varning.

2 kommentarer:

Blogger eff sa...

Jag vill ge dig en kram nu. En "fan vad du är grym"-kram. En hård en.

11/10/2009 6:59 fm  
Blogger Christina sa...

här, ta en tillbaka. kram asså.

11/13/2009 9:50 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida