Den dolda särbehandlingen

På en free software-sammankomst jag var på nyligen diskuterades det hur man ska få fler tjejer att engagera sig. Den historien är lång och omständig, men en av föreläsarna föreslog i alla fall, väldigt klokt och handfast, att man själv kan börja med att försöka bjuda in en tjej till varje konferens man går på. De här tillställningarna är ofta gratis och de flesta som går känner för det mesta i alla fall en tjej i sin bekantskapskrets som också skulle kunna vara intresserad, om bara vetskapen når henne. Det skulle alltså vara relativt lätt att bara komma med.
Då är det en kille i aulan som räcker upp handen och menar att det är orättvis särbehandling om man bara ska bjuda in sina tjejkompisar. Till slut kommer det i så fall att bli omvända siffror och bara 2% av deltagarna kommer att vara män. Efter några sekunders tystnad är det som tur är någon som stönar ut ett Meh! i salen och diskussionen börjar inte brinna, inte den här gången.
Grejen är att det i princip aldrig failar att förr eller senare hamna i just den här återvändsgränden. Så fort någon föreslår att man på något vis ska särbehandla kvinnor för att nå ett jämställdare resultat är det någon som på riktigt höjer varningsflaggan och viftar för riskerna med det kommande mastodontlika matriarkatet som, for the record lägger de till, inte alls är ett dugg bättre än patriarkatet. Detta måste alltid understrykas. De så kallade riskerna med att särbehandla kvinnor lyfts fram, synas i sömmarna och i princip alltid kommer man fram till att det skulle vara jättefarligt. Jag ogillar själv tanken på kvotering, men det är väldigt stor skillnad på att lagstifta in siffror och på att bjuda in en tjejkompis till en datakonferens. Man kan ju, om man nu tycker att särbehandling är fruktansvärt, bjuda in även en killkompis.
Tyvärr blir diskussionen om detta nästan alltid svartvit. Det verkar inte som att folk vill använda, eller ens se, en gråskala. Åtminstone inte när det kommer till konkreta handlingar. Dessvärre är det ju så att tex killen som räckte upp handen använder sig av gråskalan hela tiden, med med skygglapparna på. Genom att aldrig tänka på könsfördelning, aldrig fundera kring hur man ser på manligt och kvinnligt, aldrig anstränga sig extra för att jämna ut oddsen, bidrar man ännu mer till ett ojämlikt samhälle. På alla nivåer. Det handlar liksom inte om att ständigt räcka ut handen till främmande kvinnor utan om att rannsaka sig själv och börja se sina ickehandlingar (att inte bjuda in en tjej) som en påtaglig handling i sig. Att vara passiv är inte att vara oskyldig. Samma föreställning om att passiva handlingar är neutrala förekommer inom alla sammanhang där kvinnors närvaro diskuteras. Nej, det är inskränkande att dela på föräldraledigheten. Nej, det är inskränkande att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser. Nej, det är dåligt att bjuda in en extra tjejkompis. I och med detta upprätthålls status quo och rädslan för förändringar lamslår all möjlig förbättring. Under tiden misslyckas vi med att se att särbehandlingen i dagsläget ändå sker, men till mäns favör. Och det inte i liten skala! Frågan är varför särbehandling av kvinnor är en så het potatis, när särbehandling av män är det som vi egentligen håller på med, dag ut och dag in.