Våldsvanan spelar större roll än muskelmassan
Jenny W skriver om våld, Tanja skriver om våld, Glitterfittorna och Liza skriver om våld. Jag vill också skriva om våld, och mäns våld och mäns vana vid våld. Det här jiddret om att män är starkare än kvinnor och blablabla, är det inte uppenbart att det inte handlar om det? Jag är ju starkare än de flesta barn tex, men jag klår inte upp dem för det. Att slåss eller inte, hota om våld eller inte, beror på vad man lärt sig är okej att göra, eller vad man lärt sig skapar respekt hos andra. Småkillar sitter på tunnelbanan och jonglerar med rostiga moraknivar och låtsassticker varandra för att de vet att de ger dem respekt hos varandra. Och då menar jag självklart inte respekt respekt utan rädsla respekt. Tänk den tecknade hockeypappan på Eurosport (informationsreklam från förra seklet). Jag har själv tagit en sådan rostig kniv ifrån en liten kille på gröna linjen, precis tillräckligt ung för att jag skulle våga göra det utan att riskera att råka illa ut själv. För det börjar redan tidigt. Att ens kunna klippa till en annan människa med knytnäven kräver övning, gradvis avvänjning från obehaget av att skada en annan levande varelse. Jag är övertygad om att de absolut flesta instinktivt tycker att det känns jävligt läskigt att skada nån annan, speciellt med bara händerna. Ni vuxna, ja just ni, som undlåter er att skälla ut/prata ut/berätta om för era söner och deras vänner att det fanimig är jävligt ohett med slagsmål och våld har ansvar i underhållet av den fortsatta mansvåldsnormen. Stackars ungar alltså, som måste gå och knuffas och buffas och vara på sin vakt hela tiden för att inte riskera att bli utmobbade. Kan vi tala om det här? Kan vi tala om att våra söner tvingas vara våldsamma och hatiska för att passa in i sin könsroll? Ja jag vet, visst är det obehagligt.
upplagd av Chris
20:55
7 kommentarer:
Ja, fy i helvete vad obehagligt. Jag blir så ledsen så jag kan grina, det är ju precis som du säger. Det skulle gå, och det skulle gå snabbt om de flesta faktiskt stod för det de ju tycker: Bruka inte våld!! Men vi få som kramar våra söner och lär dem att säga ifrån istället för att slåss, vi ser också våra älskade barn hamna så jäkla långt ned i hackordningen att man vill väsa mellan sammanpressade tänder "slå tillbaka! Slå den fan så han fattar!". Och då är vi i den episka failen på något sätt. Om inte ens såna som jag klarar det. jag ser en liten, liten omsvängning i förväntningarna på mansrollen och jag sätter mitt hopp till den. Och att mina söner blir snabba som vinden.
jag hoppas och tror att din son kommer att må bra av det i framtiden och tacka dig. kanske inte medvetet men omedvetet. kärlek: what goes around...
Jag tror mer att våldet är situationsbaserat - en faktor i samspelet och nästan alltid beroende antingen av en maktassymetri (meningslöst våld), eller en kamp för att dominera eller få sin vilja igenom (rationellt våld). Möjligen att våldet tar sig olika uttryck för småkillar (fysiskt) respektive småtjejer (psykiskt) eftersom tjejer som tar till fysiskt våld disciplineras på ett annat sätt än killar gör och att detta går igenom även i vuxen ålder, men jag tror definitivt att även kvinnor har en stor kapacitet för fysiskt våld om man a) tror att man kan göra det obemärkt och b) tror att man går i land med det rent fysiskt.
Varför jag tror det:
Jag arbetar på ett LSS-boende med personer som är gravt förståndshandikappade och inte kan prata (=inte kan skvallra) och jag har märkt både hos mig själv och den övriga kvinnliga personalen att tendenser till våld finns. Jag tror de allra flesta föräldrar´, manliga som kvinnliga, har tillfällen när de tar alltför bryskt i sina barn och kanske med största svårigheter avhåller sig från att slå dem eller kanske rentav inte lyckas till 100 % - efter en sådan upplevelse, vare sig det gäller barn eller personer med funktionshinder, tänker man (i de flesta fall) till och och bemödar sig om att kontrollera sitt beteende i framtiden. Jag ser inte våld som ett manligt fenomen.
Som barn gjorde jag också tusen nålar och lekte krona (Man skjuter enkronor på varandras knogar) och rispade mina kompisar med kortlekar på armarna. Jag slogs friskt och hänsynslöst med min 1,5 år yngre syster för att få min vilja igenom. I högstadiet var det inte killarna som kom med de värsta påhoppen (psykiskt våld), men det var inte heller bara tjejer som deltog i mobbingen.
sofia, intressanta iakttagelser! det finns väl dock rätt mycket statistik som talar för att de allra flesta våldsbrott begås av män? jag menar inte att inte kvinnor har det i sig, allt handlar ju om vad vi vänjer oss vid.
Ja, de allra flesta våldsbrott det finns statistik på begås av män. Samtidigt tror jag att det finns ett visst mörkertal vad gäller våld t.ex. mot funktionshindrade, äldre föräldrar, barn osv. De våldsbrott som det finns statistik över är de som sker i offentlig miljö och/eller som blir polisanmälda.
Om vi dock gör antagandet att män faktiskt utövar mer våld så kan jag tänka mig ett två huvudorsaker till det som visserligen samspelar med den biologiska manskroppen samt den sociala mansrollen, men som samtidigt i första hand är individspecifika.
a) Fysisk styrka. De flesta män är starkare än de flesta kvinnor. Ett fåtal kvinnor är starkare än ett fåtal män. Alla vuxna är starkare än alla barn, yngre vuxna är ofta starkare än äldre vuxna etc. Man utövar våld mot den person man upplever sig vara starkare än. Detta är intimt kopplat med tron på sin egen styrka. Kvinnor tror ofta att de är fysiskt underlägsna fast de kanske inte alls är det (dock enbart ett antagande från min sida), vilket hindrar dem från att utöva våld eftersom de inte tror att de kommer att gå i land med det. Detta stämmer väl in på teorin att om kvinnor misshandlar så misshandlar de barn, äldre och funktionshindrade, på samma sätt som män misshandlar kvinnor.
b) Våld som ett sätt att lösa problem/sämre förhandlingsfärdigheter. Detta ser jag faktiskt som delvis kopplat till man- och kvinnoroller eftersom man premierar olika beteenden hos pojkar och flickor. Jag kopplar det dock till uppfostran och möjligen den större fysiska styrkan nämnd ovan, inte till exempelvis större mängder testosteron.
Män som grupp uppfyller i högre grad än kvinnor dessa två kriterier, men jag anser inte att diskussionen främjas över att man reducerar män till en kategori som utövar våld och talar om dem som ett kollektiv, eller talar om detta beteende, att utöva våld, som något specifikt manligt.
Jag tror inte heller att det har med empati att göra. För att kunna skada en annan person så måste man distansera sig från denna persons smärta, så långt är det helt rätt. Jag tror dock inte att detta är lättare för män än för kvinnor. Kanske har kvinnor i kraft av en uppfostran som mer betonar empatiska förmågor större inlevelseförmåga, men det är en förmåga som man kan välja att begagna eller ignorera.
Och jag inser att jag inte är helt konsekvent vad gäller att tala om kvinnor och män som grupper - t.ex. att kvinnor skulle vara mer empatiska, när det så klart också är en individuell egenskap som råkar vara lite vanligare i gruppen kvinnor än gruppen män.
Det jag på något sätt vill få fram med mina resonemang är att det finns så många andra parametrar än biologiskt och socialt kön - utbildningsnivå, fysisk styrka, uppfostran, religion, fritidsintressen (körsång, pingis, fotboll eller MMA?) - som samspelar, det blir helt enkelt en alltför förenklad bild att säga att våld är manligt.
sofia, på vilket sätt tycker du att jag inte tar med detta
"Det jag på något sätt vill få fram med mina resonemang är att det finns så många andra parametrar än biologiskt och socialt kön - utbildningsnivå, fysisk styrka, uppfostran, religion, fritidsintressen (körsång, pingis, fotboll eller MMA?) - som samspelar, det blir helt enkelt en alltför förenklad bild att säga att våld är manligt."
i inlägget? eller menar du inte så? utbildning och sportaktiviter tillhör väl i högsta grad uppfostran tycker jag, och att vi genom den vänjer olika människor vid olika beteendemönster. beträffande den fysiska styrkan tror jag inte att den spelar särskilt stor roll egentligen, om man inte visste att man hade den. vi lär män att de är starka och kvinnor att de är svaga, men faktum är att jag lätt skulle kunna klippa till en kille så att han svimmade av ändå, även om jag var fysiskt svagare. vem som är starkast av oss spelar ingen roll, så länge mitt slag i sig är starkt nog. och det tror jag att de flesta kvinnors slag är, men vi har blivit upplärda att inte använda våld på det sättet.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida