Jag minns en fredag för femton år sen

Minns ni fredagarna som femtonåring? Lördagarna också. Det var kallt och isigt i luften, man hade vårjackan på för den var snyggast, man satt under bron (en promenadbro över Lövstavägen) och drack. Ibland var vi på strandpromenaden istället och ibland på Ön. Ön, det var en träddunge på Järvafältet det. Jag var ganska modest men ibland köpte jag också sprit. Hembränt. 10 kr decilitern. Vi blandade med viol- och piggelinessens i halvliters petflaskor. Ibland blev någon för full. Ja ganska ofta faktiskt, men sällan hände något farligt. Den som spydde blev omhändertagen av någon, företrädesvis en tjej, och den som ville hem fick sällskap. Vi åkte alltid hem tillsammans. Kanske hade inte alla det så bra som jag men det var faktiskt väldigt sällan man hörde om något hemskt som hänt på fyllan. Förutom att Pia dumpade Henke var på drama uppstod etc etc, men det var knappast något livshotande. Den största skräcken var polisen. Polisen eller någon nattvandrande förälder. Om min farsa får reda på det här är jag död alltså! minns jag som en vanlig fras. Det fanns absolut inget förtroende för vuxenvärlden när det gällde våra helgaktiviteter. Man smög, smusslade, smet iväg och höll sig gömd, inte bara för att vi drack alkohol utan för att de inte begrep någonting. När strålkastarljuset från en bil närmade sig kröp man längre in i skuggan under bron och skulle aldrig ha drömt om att be en vuxen om hjälp ens om man behövde. En gång blev en tjej i min parallellklass tagen av polisen. Det var så vi såg det. Tagen och hemkörd. Hon var berusad och dagen efter fick hon sitta i ett långt samtal med socialen. Nu har jag inte all bakgrundsfakta men som jag minns det var hon en helt vanlig och duktig skolelev som inte hade några särskilda svårigheter. Jag minns att hon berättade om det där samtalet med socialsekreteraren som något oerhört förnedrande, och pinsamt. Känslan var inte alls att bli lyssnad på och förstådd utan snarare att ha blivit utskälld. Att ha fått ett straff. De ville hitta en anledning till hennes drickande. Som om vi hade en speciell anledning? Alla drack. Det fanns absolut ingenting annat att göra. Det fanns ingen vettig ungdomsgård, ingen lokal att hålla till i och väldigt få föräldrar som tyckte om att ha tio finniga femtonåringar på besök i källaren. Dessutom drack alla vuxna. Vi visste det eftersom vi kunde göra hemliga besök i deras välfyllda barskåp och spä ut deras whisky med vatten. Vi ville göra vuxna saker och alkoholen fanns där, tillgänglig och samtidigt absolut förbjuden (för oss) men helt vardaglig (för de vuxna). Nu så här många år senare blir jag förbannad när jag tänker på hur vi välkomnades in i vuxenvärlden, nämligen genom ett jävla hycklande. Det var minsann inte föräldrarna, de som köpte ut, brände hemma och sket i var deras barn höll till om nätterna, som fick gå på samtal med socialen. Det var vi! Ja inte jag då eftersom jag var försiktig av mig. Man bedrev någon form av häxjakt på ungdomarna som bara försökte treva sig framåt i livet, istället för att tala med deras föräldrar om hur de kunde skapa en bra och trygg värld för sina barn att leva i. Istället för att känna att man kunde vända sig till sina eller någon annans föräldrar, eller vilken vuxen som helst för den delen, skapades vattentäta skott mellan deras vardag och vår. Alla former av kontakt med vuxenvärlden ledde till repressalier. Den enda gången man interagerade med dem var det just med Dem. Det var Vi mot Dem. Fy fan vad tragiskt det är egentligen. Att vara tonåring var ju förfärligt på tiotusen olika sätt men det hade kunnat bli så mycket bättre om det funnits någonstans att vända sig med sina funderingar. Någonstans där man inte behövde oroa sig för att mötas av ett i bästa fall oförstående och i värsta fall en utskällning.