Tillsammans

Om det kändes inuti? Ja då, som en stor varm ballong som sakta fyller ut varje del av kroppen med glädje. Det låter ju skitfånigt men det är den närmaste beskrivningen jag kommer på. Vi vigde oss alltså i lördags förmiddag under en liten borgerlig ceremoni med två vänner som vittnen och på kvällen var det stor fest. Allt blev verkligen himla fint. Vi pliktade med stopp i avloppet och en läckande tvättmaskin och fick strålande solsken i utbyte. Solsken genom hela systemet skulle man kunna säga. Alla vänner! Det är så man får dåndimpen av finhet. Min bror sa till mig efter middagen att det verkade som om vi hade så många fina vänner och så gav han mig en jättekram. Jag kunde bara hålla med. Alla M's bröder höll tal (en ansenlig skara män kan jag säga) och min klan till släkt och alla vänner, alla vänner, alla vänner. Mina föräldrar och M's pappa. De hade för övrigt skrivit ungefär samma tal, på tema sannolikhet. Sjukt roligt. Man tror helt enkelt inte att det kan finnas så mycket bra i världen. Vi sa ja till varandra på dagen och på kvällen kändes det som att vi fick äran att ingå äktenskap med alla de som vi vanligtvis hänger med, i barer, vid middagsbord, i spåret och på jobbet. Som att vi alla lite lovade varandra att vi älskar, både varandra och oss själva, och att vi ska försöka ta hand om varandra så länge vi bara orkar och förmår. Sen strök vi ett o i honeymoon och firade smekmåndag krälande på alla fyra under badkaret med ett rensband och en hink. Det är så här äktenskapet är, sa M. Man löser problem tillsammans. Ja sa jag, det är så här det är. Och nu kan vi duscha igen.