Vad som kommer inifrån och vad som kommer utifrån

Plötsligt förstår jag inte längre hur vi, samhället, vården, jag, kunnat klassa anorexi som en individuell psykologisk sjukdom över huvud taget. Min första instinkt var just detta, det är den sjuka det är fel på. Det var innan jag själv kände av sjukdomen men känslan satt kvar efter att jag vände den också. Det var ett temporärt hack i matrisen, en liten avvikelse från min vanliga friskhet. Friskheten tillät jag komma utifrån. Jag såg min friskhet som ett resultat av lyckliga omständigheter - snäll familj, ekonomisk trygghet, intelligens. Jag tillät mitt normaltillstånd av välbefinnande komma utifrån och var ödmjuk nog att inte tacka enbart mig själv för min individuella lycka, men när det kom till sjukdom såg jag det till en början som bara mitt eget fel. Jag blandade ihop aktörskap och vilja. Det var jag som utförde dessa handlingar, men varför ville jag utföra dem. Jag begriper inte hur jag inte kunde se, nu när det är glasklart vad som hände. Jag ville agera därför att samhället är sjukt. Min sjukdom är samhällets. Min sjukdom är en dom på mig från allt som omger mig, som omgett mig hela livet. Jag begrep inte att även min sjukdom kom utifrån och angrep den därför som en parasit som fanns inuti mig. Vad kunde ha varit mer fel och varför gjorde vården samma sak? Vi lever alla som symptom av samhällsnormer. Några får tjocktarmscancer för att de äter för mycket rött kött för att handeln subventionerar det. Jag fick anorexi för att jag var perceptiv nog att känna ett tryck. Det finns egentligen ingen skillnad, förutom vårdmetoden. Men nu ska jag ut i solen.