Att inte bara klicka på knappar hur som helst

Jag sitter i min trygga kaktusgröna soffa med min trygga kaffekopp från Minsk och mina trygga fem år gamla jeansshorts och känner mig rädd. Alldeles nyss klickade jag inte på like på Facebook för sidan Kulturmarxister. Det kändes läskigt, avslöjande, otryggt. Jag vill inte bli ett mål, ett ämne, ett föremål för sjuka hjärnors hat i något manifest. Jag är inte ens någon, jag syns inte, finns knappt, hörs knappt, men rädslan har ändå nått mig också. Det hade den väl iofs gjort redan innan 22 juli. Den där känslan av att alltid vara offbeat med samtiden, förutom när jag umgås med en liten klick som vet om att de är lika udda som jag. Jag är internet evigt tacksam för de vännerna. Blogger, twitter, jag hade suttit här och varit ännu räddare om jag inte funnit människor här som jag inte behöver börja om från noll med. Om jag säger att jag är rädd skulle de förstå. Det är inte en förlamande rädsla, inte som en svetslåga. Det är mer som en lågintensiv tändarlåga någon håller för nära handflatan. En ständig reminder om att man inte bara kan klicka på like-knappar hur som helst utan att det kan få konsekvenser. Att man inte kan öppna munnen och säga vad man verkligen tycker på jobbet, på tunnelbanan eller med släkten utan att riskera att bli illa bemött, eller kallad naiv. (Som om det vore naivt att påpeka att lösningen på rasism, främlingsfientlighet och diskriminering inte är enkel utan måste börja med förebyggande åtgärder och ett öppet samhälle. Att det som egentligen är naivt är att tro att fler förbudslagar och övervakningskameror kommer att lösa problemen åt oss.) Att känna att man måste dämpa sig lite, hela tiden. Att det är så provocerande att anse att alla borde få flytta till vilken bit land de vill och att alla människor borde behandlas jämlikt att man hellre håller käften än att riskera bli påhoppad av nån skön snubbe som inte kan hantera att bli emotsagd. Det är den rädslan. Den som gör en till någon annan än man känner sig som. Jag vill verkligen inte behöva vara någon annan än den jag känner mig som och det som måste bekämpas är rädslan. Jag tror jag ska klicka på den där like-knappen nu ändå.

Ma brotha proudly presents

Min bror hade lite tråkigt och detta är resultatet. Eric Armadillo.

Makt, våld och förtryck

Läste först det här och sen det här och vill fylla i ett hål jag tycker mig se. Det är klart att man kan prata om våldsamma kulturer (huligankultur tex), och man kan prata om kulturella skillnader (manskultur, kvinnokultur tex), men när man gör det utan att resonera vidare kring orsaken till varför en kultur uppstår över huvud taget är det lätt att analysen stannar där, där det finns ett vi och ett dem, ett rätt och ett fel, ett självrättfärdigande och ett uppläxande. Förutom att Per Gudmundssons statistik inte var stat på dömda för brott utan stat för misstänka för brott (vilket i sig är intressant men av andra anledningar) lämnade hela krönikan tolkningsdörren på vid gavel på ett obehagligt sätt. Lite banalt tänker jag så här: om man tex har ont i knät och det inte går över hur mycket man än rehabtränar knät kan det bero på att orsaken till smärtan egentligen börjar redan i höftmuskeln. Så länge man inte åtgärdar det egentliga problemet kommer knät inte att bli friskt. Visst finns det kulturella skillnader mellan grupper av människor, men ett visst utslag i en grupp kan och är troligtvis en reaktion på en annan grupps kulturella uttryck. Om gruppen män tex historiskt misshandlat, spärrat in, tvångsbortgift och hunsat gruppen kvinnor kommer kvinnor förr eller senare att reagera på detta och kanske begå våldsbrott mot män. Nu menar jag så klart inte att våld som drabbar enskilda män är deras eget fel pga av någon kollektiv skuld, men det finns ändå kollektiva minnen och erfarenheter som kan fungera som förklaringsmodell för varför en enskild kvinna skulle kunna säga sig avsky gruppen män. Det är inte smart, det är inte genomtänkt, men det är värdelöst och kontraproduktivt att inte sätta handlingar i sin kontext. På samma sätt kan, om kulturella skillnader i våld mellan etniska grupper kunde uppmätas, dessa skillnader vara resultatet av andragruppers kultur. Den som konstant känt sig förtryckt av den rika vita västvärlden kanske inte älskar de rika vita västmänniskor som, även om de aldrig skadat en personligen men vars livsstil exploaterat ens land och ens folk, vandrar omkring i denna värld. Det kanske helt enkelt är så att problemet inte ligger i den våldsverkande kulturen utan i den kultur som våldet till slut riktas mot. Alla är väl överens om att huliganism, bråk och misshandel inte har med sporten fotboll som sådan att göra, men fotbollen tycks ändå ha blivit en arena där huliganbeteende tar sig uttryck. Vad är det i vår västerländska kultur som skapat en sån tryckkokare att korken går ur på fotbollsmatcher? Att vilja utmåla vissa etniska kulturer som mer våldsbenägna än andra är lite som att sätta sig på sin egen höga häst och vägra se sin egen medverkan och påverkan i den globala maktstrukturen.