Det Hanna Fridén sa

Ska man läsa en sak om genuspedagogik är det detta.

Dags för någon annan att ta över kampen

Det känns som att jag stångar mig blodig. Så mycket energi som går åt till att försvara min rätt att ha ett visst yrke utan att behöva vara det ständiga undantaget. Men det är ju det vi är, kvinnor i teknikbranschen. Vi är det evigt frånvarande hon, undantaget som bekräftar regeln, den märkliga påminnelsen om att ingenjörer faktiskt kan ha långt hår och kjol och ändå kan utföra sitt arbete. Att få utföra sitt arbete i frånvaron av sexistiska diskussioner och kommentarer verkar dock vara en omöjlig dröm.

Varje dag sitter jag på möten där män fäller olämpiga kommentarer. Ofta är jag den enda kvinnan i rummet, ibland är vi några fler. Den absoluta majoriteten är dock män och dessa kommentarer fälls alltså i en kontext där vi som kvinnor är i klart numerärt underläge. Vi blir ständigt påminda om att vi är annorlunda, skiljer oss från mängden, att det är ok att skoja och driva med vårt kön, att vi är uddafåglarna. Vi blir the singled ones out, och jag har börjat hata det så passionerat. Att skämta om tex invandrade på samma sätt hade varit en total omöjlighet (vilket så klart är bra!) men när det gäller kvinnor är det fritt fram. Väldigt sällan är det någon som säger något direkt hatiskt och det är heller inte min poäng här. Min poäng är att det ständiga bakgrundsbruset av olämpligheter som konstant bombarderar oss från alla håll och kanter sliter själen ur oss. Jag är helt slut. Det rinner över. Och jag börjar ifrågasätta hur jag fördelar mina egna energiresurser i den här frågan.

Det är inte det att jag inte högaktar de som kämpar. Jag har många gånger försökt bidra till kampen själv genom att ge workshops, hålla talks och allmänt promota teknik för tjejer. Jag tycker att det har varit givande att genom åren få möjlighet att ta del av miljöer där jag inte varit den enda kvinnan utan fått känna hur det är att tillhöra normen. Det som gör mig hopplöst trött är just att det förblir punktinsatser. Man, en samling kvinnor alltså, ses en helg, dunkar varandra i ryggen och påminner varandra om hur bra man är, men det räcker inte. Många av dessa separatistiska tjejgemenskaper lämnar mig också med en utanförkänsla. Jag har aldrig varit en nörd och jag känner inget större behov av att vara det. Jag råkar vara bra på matematik och fysik, angriper problem med en viss inlärd metodik och föredrar att jobba med siffror framför bokstäver och service, inte främst för att jag inte gillar andra saker utan för att det föll sig så och jag trivs med mina uppgifter. Det är praktiskt, inbringar lön och man får använda hjärnan, men det är inte hela min person. För att respekteras måste tjejer inte bara ha det förhatliga skinnet på näsan utan också kunna mer. Vi vurmar för geeksen och nördarna medan skrivborden i teknikbranschens kontorslandskap gapar tomma på kvinnor men befolkas av... ganska vanliga svenssonmän. Visst florerar en och annan supergeek i korridorerna på de stora teknikbolagen, men hit söker sig män därför att de utbildat sig till ingenjörer och kan något om datorer, motorer, testmiljöer, konstruktionsmaterial eller något annat relaterat. Inte för att de nödvändigtvis kan allt om ett utdött programmeringsspråk från 70-talet eller driver med hundra egna hemelektronikprojekt. Min önskan, som tekniker, är att få vara just det när jag är på jobbet. Jag vill helst slippa att vara både en kvinnlig tekniker, som om detta skulle vara någon som skiljer sig från att vara en vanlig, underförstått manlig, tekniker och att helt bli identifierad med mitt yrke. Jag vill inte behöva vara en geek med massa onödiga detaljkunskaper om de inte behövs i min yrkesroll. Jag vill inte behöva ha insikt i femton extra nördsfärer bara för att ha samma sätt som alla andra (män) att göra ett bra jobb som ingenjör.

Missförstå mig inte, jag tycker att det är grymt att det finns nördar och geeks av alla möjliga slag, men det är inte relevant för min yrkesroll. Ändå har jag ägnat en betydlig del av min fritid åt att åka runt på diverse mer eller mindre nördiga konferenser och delta i dem. Det har många gånger varit roligt och lärorikt för mig som person, men jag ställer mig nu tveksam till hur det egentligen förändrar min bransch, eller om det ens förändrar den något.

Nu är det inte så lätt när antalet ingenjörer som är kvinnor vida understiger antalet som är män. Vi måste förhålla oss, prata om det, skapa miljöer där tjejer som sagt kan få utgöra normen för en gångs skull. Det som gör mig så trött är att initiativen inte verkar leda någonstans. Det går ohyggligt långsamt. Det är tjejer som ordnar träffar för tjejer och gärna tjejer som redan har en fot inne. Vi är redan på insidan, vi talar för de redan frälsta. Det är jättetrevligt för oss som redan är här, men det verkar inte göra särskilt stor skillnad för framtidens siffror. Och jag blir ännu argare och tröttare när jag tänker på att allt detta slit, dessa timmar av våra (kvinno)liv som vi lägger på att peppa varandra för att orka med ytterligare en skur sexistiska kommentarer PÅ JOBBET (inte på fritiden mind you, men man är ju inte befriad då heller) hade kunnat tillbringas med en fet drink i handen istället, om vi kunde få lite draghjälp någon jävla gång.

För det som behövs är inte fler punktinsatser av tjejer för att få tjejer att förstå hur ball och häftigt och cool och geekigt och härligt nördigt det är med teknik. Det gör såklart ingen skada med trevliga peppsammankomster, men det räcker inte. Det som behövs är att de män som bestämmer och verkar i teknikbranschen börjar ändra SITT beteende. Att en chef någon gång för en gångs skull vågar säga till när den enda kvinnan i rummet blir utpekad. Att en chef för en gångs skull bokar in en föreläsare som kan tala om genusfrågor på arbetsplatsen, kanske bara i en timme. Att de män som har barn TAR UT SIN HALVA av föräldraledigheten och tar halva ansvaret i hemmet så att vi som är kvinnor slipper vara de som förväntas vara barnlediga, bara för att. Att alla som har barn, kvinnor och män, anstränger sig för att ge dem en juste uppväxt utan genuskodade skitleksaker som gör att småtjejer finner sig helt främmande för teknik, utan istället får tillgång till samma tekniska självförtroende som män.

För, inte helt oväntat, är självförtroende ett nyckelord i det här sammanhanget. Det krävs så oerhört mycket styrka att sätta sig framför en dator och börja undersöka den om du i hela ditt liv fått höra att du inte ska ha med datorer att göra. Det krävs att man gör något man egentligen inte har (fått) självförtoende för, samtidigt som man låtsas att man är helt okej med det, för gnäller man är man en surig bitch som borde bli florist istället. (Vilket jag, tro mig, många gånger har funderat på att byta bana till.) Vill vi verkligen göra något åt snedfördelningen kvinnor/män inom teknik är det självförtroende vi ska sikta på. Hur fördelar vi så att alla får lika stor tillgång till denna resurs och hur ser vi till att självkänslan för vad man får och inte får göra med teknik grundläggs i tidig ålder? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att påverka utvecklingen i den här riktningen, men jag vet inte om det är min kamp längre.

Ps. Nej, det handlar inte bara om dumma kommentarer på jobbet. Det handlar om att tjejer får sköta kommunikationen, inte uppmärksammas för sin tekniska kompetens, alltid måste ha överseende med att få de sämsta och skitigaste omklädningsrummen, att projektledarlönerna går ner när det blir fler kvinnor som är projektledare och att vi har sämre löner över huvud taget, etc etc etc i all oändlighet.

Men BARNEN

Äktenskapsdebatt, skilsmässodebatt. Stackars alla normer som blir förtryckta från alla möjliga håll och kanter. Jag tycker inte att man bör gifta sig om man inte verkligen tror att man själv och ens partner gillar varandra, grundligt och ärligt. Jag tycker inte heller att man ska gifta sig om man tror att en skilsmässa skulle ta död på en. Det vi pratade mest om innan i gifte oss var det faktum att vi inte längre "bara kan göra slut" om vi av någon anledning börjar må dåligt i förhållandet. Då räcker inte fysisk separation utan vi måste också blanda in juridik. Jag vill inte skiljas, jag hoppas att jag aldrig vill det, men jag hade aldrig gift mig om möjligheten till skilsmässa inte fanns. Att barn kan fara illa vid skilsmässa är ju uppenbart, men att som barn tvingas leva i ett äktenskap mellan två föräldrar som hatar på varandra... tveksamt om det är bättre. Var och en måste få ha sin definition av vad ansträngning enough innebär. Jag tror inte, om än jag saknar statistik, att väldigt många gifta föräldrar skiljer sig bara så där, utan eftertanke. Utan att ha försökt, inte minst för barnens skull. Om skilsmässa inte ansågs vara undantaget och misslyckandet kanske fler barn kunde se att de skilsmässor som faktiskt genomförs inte behöver vara en katastrof. Vi jämför vår situation med andra och om normen hela tiden förväntas vara barnfamiljen är det klart att barn som upplever sig vara utanför normen blir olyckliga. I övrigt undrar jag hur mycket man ska offra för sina barn. och vad det i sin tur leder till. Ska man offra sin egen lycka, när det kanske finns alternativ? Ska man ge upp allt och bita ihop och bli gammal och bitter och sura ihop på sina sen vuxna barn för att man höll ihop för deras skull men inte fan visar de någon tacksamhet i alla fall? Eller? Jag tror att många föräldrar skulle göra precis ALLT för sina barn, i brist på alternativ. Slänga sig framför en bil, ta en kula, donera lungor och njurar och benmärg. Men när det finns rimliga alternativ, som inte skulle behöva bli blodiga om vi kunde tala om dem som icketabu? Att anstränga sig för sina barn kan också tolkas som att man anstränger sig för att genomföra en skilsmässa med barn så juste och lugnt som möjligt, med bra stöd och hjälpfunktioner och utan att bli kritiserad för att man offrar sina ungar för sin egen skull.