Ur arkivet Saker jag hett önskade mig som barn
Jag mindes plötsligt detta. Saker jag hett önskade mig som barn:
1) Neonpluppar att sätta på ekrarna på cykeln. Jag vet inte varför jag aldrig fick några men jag var och förblir utan. Minns ni? Det var olikfärgade plastpluppar med en skåra i, som man skulle trä på ekrarna och så skulle de åka upp och ner när man rullade runt på sin coola bike. Tex när man skulle dra till lekparken Oxtungan och åka linbana. (Varför någon har döpt en lekpark till en kroppsdel på en ko är för övrigt än i dag helt obegripligt.) Neonfärg kommer för alltid att symbolisera framtiden för mig, även om kidsen nu säkert tycker att det är hopplöst fjantretro.
2) Hål i öronen. Det fanns liksom inte på kartan att acceptera ett nej på att få ta hål i öronen. Det var ett absolut krav från min sida och mina föräldrar lät mig. I mitt minne var det dagen innan jag började första klass. Vi gick till Zebrasalongen i köpcentret Åkermyntan, schmock schmock, och sen var det inte mer med det. Jag valde min månadssten, mörklila ametist i stjärnform. Hålen höll utan komplikationer tills jag blev ätstörd i tjugoårsåldern. Då blödde de konstant i ett år. Nu är de fina igen.
3) En alienkostym som jag såg på en Holiday on Ice-föreställning. Det var en knubbig liksom konformat stoppad kostym, i grått, grönt och lila, och huvudet hade stora sneda alienögon som blänkte i mörkret. Vi hade gått med farmor och farfar på isdansföreställning (var?) och allt jag någonsin ville ha var en sådan kostym. Egentligen ville jag ha en alienkompis, men femåringen i mig insåg väl det hopplösa i den önskningen. Jag nöjde mig med att hett åtrå själva dräkten, och behöll showprogrammet med bilder länge. Det låg på golvet bredvid min säng och jag tittade i det varje kväll.
4) En magisk spegel, eller kanske en magisk amulett. Eller kanske ett talande magiskt sandtroll. I alla fall något magiskt. Jag plöjde Edith Nesbits böcker och jag måste säga att när jag läste om Amuletten för något år sen förstår jag varför jag slukades helt. Obs, det mest magiska jag erhöll var pappas gamla trollerilåda. Den var SO NOT magisk på rätt sätt.
Ibland, ibland ibland ibland, känns det som att det var bättre förr.
1) Neonpluppar att sätta på ekrarna på cykeln. Jag vet inte varför jag aldrig fick några men jag var och förblir utan. Minns ni? Det var olikfärgade plastpluppar med en skåra i, som man skulle trä på ekrarna och så skulle de åka upp och ner när man rullade runt på sin coola bike. Tex när man skulle dra till lekparken Oxtungan och åka linbana. (Varför någon har döpt en lekpark till en kroppsdel på en ko är för övrigt än i dag helt obegripligt.) Neonfärg kommer för alltid att symbolisera framtiden för mig, även om kidsen nu säkert tycker att det är hopplöst fjantretro.
2) Hål i öronen. Det fanns liksom inte på kartan att acceptera ett nej på att få ta hål i öronen. Det var ett absolut krav från min sida och mina föräldrar lät mig. I mitt minne var det dagen innan jag började första klass. Vi gick till Zebrasalongen i köpcentret Åkermyntan, schmock schmock, och sen var det inte mer med det. Jag valde min månadssten, mörklila ametist i stjärnform. Hålen höll utan komplikationer tills jag blev ätstörd i tjugoårsåldern. Då blödde de konstant i ett år. Nu är de fina igen.
3) En alienkostym som jag såg på en Holiday on Ice-föreställning. Det var en knubbig liksom konformat stoppad kostym, i grått, grönt och lila, och huvudet hade stora sneda alienögon som blänkte i mörkret. Vi hade gått med farmor och farfar på isdansföreställning (var?) och allt jag någonsin ville ha var en sådan kostym. Egentligen ville jag ha en alienkompis, men femåringen i mig insåg väl det hopplösa i den önskningen. Jag nöjde mig med att hett åtrå själva dräkten, och behöll showprogrammet med bilder länge. Det låg på golvet bredvid min säng och jag tittade i det varje kväll.
4) En magisk spegel, eller kanske en magisk amulett. Eller kanske ett talande magiskt sandtroll. I alla fall något magiskt. Jag plöjde Edith Nesbits böcker och jag måste säga att när jag läste om Amuletten för något år sen förstår jag varför jag slukades helt. Obs, det mest magiska jag erhöll var pappas gamla trollerilåda. Den var SO NOT magisk på rätt sätt.
Ibland, ibland ibland ibland, känns det som att det var bättre förr.
upplagd av Chris
13:43
0 kommentarer
