Ett vackert svar

Det här fick mig att gråta av både tacksamhet och glädje: http://elinalmestad.se/2013/09/18/att-slappa-ledstangen/

All hail Duktiga flickan

Det finns ingen annan karaktär i det svenska medvetandet (säkert inte bara svenska) som får ta emot så mycket passiv aggressivitet som Den duktiga flickan. Vi kan skylla henne för allt. Bakade du bullar i helgen? Aha, typiskt duktiga flickan. (Ja tack jag tar gärna en bulle, åh så god.) Hjälpte du din brorsa att skriva ett CV? Men DET skulle du väl inte ha gjort, man måste inte alltid vara en duktig flicka. Hälsade du på din gamla mormor!? VAFAN.

Jag kan förstå vad Catia Hultquist tror att hon menar i den här krönikan, men budskapets eventuellt välvilliga mening förlorar helt sin sötma i det bittra, missriktade kvinnohat som lurar precis under ytan. Det är ett banalt, tröttsamt grepp att skylla på samhällets alla duktiga flickor istället för att försöka se varför hon har uppstått. Varför så många måste vara de som räddar världen, och varför så få män gör det. Varför så många kvinnor klämmer in ett besök på ålderdomshemmet trots att de också måste laga mat och betala räkningar, när män prioriterar sin egentid och låser in sig i sin mancave och spelar gitarr och tv-spel som går ut på att köra bil på låtsas. Det är frustrerande att se sina käraste kvinnor nära på jobba ihjäl sig (gå in i väggen som det heter, trots att det är väggen som smäller in i dem) och det är lätt att hemfalla till att kritisera deras beteende, istället för att lyfta blicken och se vad det beror på. För vem tjänar på Den duktiga flickan? Hur har hon uppstått? Är det en egenskap som vi borde kväsa och kasta ut genom fönstret, en känsla att aldrig mer agera på? Givetvis inte. Vi borde däremot prata om att så få män är duktiga och tvinga dem in i samma beteende. Duktiga flickor uppstår i en kontext där kvinnlig omsorg får dra lasset för mäns uteblivna dito, och utan dessa flickor fungerade inte världen. Jag vet så många tjejer som fått höra att de inte borde vara så duktiga, att de borde tänka på sig själva, slappna av, inte jobba så mycket, samtidigt som deras chefer/makar/fäder/generella omgivning tjänar stålars och mys på JUST den välviljan. "Man hinner inte allt" säger de och ser på en med låtsad sträng blick eftersom de egentligen bara vill höra att man visst hinner men inte samtidigt bryter ihop eftersom det skulle ställa till problem i den undermåliga planeringen. Sanningen är att man måste hinna allt om ingen annan gör hälften. Vad finns det för alternativ? Ska vi skita i att baka bullar till gemensamhetsfikat, sabba stämningen, strunta i vänner som behöver hjälp och låta arbetsplatsen förfalla i kaosartade tidsplaner? Ska vi sänka samhället? Göra det sämre? Ja, det kan man förstås tycka men jag tror inte att det är det Catia Hultquist menar. Jag tror att hon koketterar med hur hon kommit längre än alla duktighetsnarkomaner där ute, skärskådat sina fjompiga kvinnliga drag och tänker strunta i dem för att bli en av de sköna grabbarna, få deras godkännande.

Sanningen är att utan Den duktiga flickan skulle du ha ett sämre liv. Tacka henne istället för att trash talka henne. Tacka henne för att hon i det kaos som hon lever i lyckas skapa lite ordning och reda, tömmer diskmaskiner på arbetsplatser, jobbar sent om nätter och kvällar för att projektbudget och tidsplan inte matchar, ringer sina vänner och bryr sig trots att hon själv är tung av sorg och helt enkelt oljar samhället så att miljontals små skavanker blir nästan osynliga. Tacka henne för att du själv slipper göra jobbet. Säg nåt snällt för att hon finns. Framför allt, ägna inte ditt spaltutrymme åt att skitsnacka henne, när problemet är att hon måste finnas för att männens patriarkala skitvärld ska gå ihop. Och gud nåde dig om du kallar henne offer. Hon är ett under av organisation och överlevnadsinstink och en do:er ut i fingerspetsarna. Men allra allra mest av allt: om du är en man, bli som hon.