I tysthet, september

Det är lördag och tyst. Den stora begonian vissnar långsamt i fönstret, plågas ihjäl av brist på vatten och kärlek. Jag älskar den distansierat. Mamma sa att det första skottet togs från Mormor Toras mammas planta.  Mormors mormor. Jag försöker förstå att det har funnits någon som var hon. Som jag på något sätt kommer ifrån. Urplantan har ynglat av sig genom generationerna och alla systrar, barn och barnbarn har varsin del av den nu. Den får inte dö men jag ger den inget. Varför ger jag den inget. Två nya skott står i en bunke vatten i mitt kök, jag tog dem för en vecka sen. Väntar på att rotas. Min syster ska få ett, det andra får vara min backup. Jag gick ner i arbetstid till slut. Gav upp, eller exploderade. Mitt hjärta höll på att sprängas av tempot och röran och hetsen. Jag stod i labbet och höll i en sladd och visste plötsligt inte varför. Vad jag skulle göra med den. Vad min tanke var och var den kommit ifrån. Sladden var kall mot min handflata och jag tittade på den och tänkte, nu får jag skriva ett mail och lägga ifrån mig den här. Lägga ifrån mig den här bördan som inte är min. Jag ska vara ledig på fredagar och eftersom det var fredag i går och jag var hemma känns det som att det är söndag i dag. Söndag, tystnad, vissnande blommor och Östanvik som tronar utanför, röd och tung. Ett stråk av sommaren finns fortfarande kvar.