Dear Dick

Till det stadiga dunket från tvåtaktarna i Pålsundet läser jag I Love Dick på svenska och engelska. I sängen på Holmen i en utspridd röra av anteckningsblock, dator, telefon, dagbok, pennor, täcken och kuddar tar jag mig igenom texten några sidor i taget i ett ryckigt intervalltempo. Detta måste bearbetas. Jag slår upp Polyanna och lyssnar igenom Going, Going, Gone. Varje passage är uppslukande. En riktigt bra mening slutar inte som man tror att den ska. Mellan E:s vikningar och mina finns nu knappt en enda sida kvar utan öra i den engelska utgåvan. En vanlig bra bok läser jag i svep men det här är ingen vanlig bok och don’t you think it’s possible to do something and simultaneously study it? If the project had a name it’d be I Love Dick: A Case Study. Om mitt projekt hade ett namn skulle det vara Discovering I Love Dick Too. I ett ansökningsbrev skrev jag att det viktigaste nu skulle vara att förstå tid och rum bättre. When you’re writing in real time you have to revise a lot... every time you try and write the truth it changes. More happens. Information constantly expands. Sanningen utvecklar sig framför våra ögon under tiden vi skriver, bakom oss medan vi dekonstruerar den, stöper om den, missförstår den och slutligen tror oss förstå. Efter några dagar byter den skepnad igen men blir inte mer sann, eller mindre, bara ny. Jag läser i alla fall stycke för stycke, känner hur det rör sig i inälvorna och får syn på mig själv bland orden. Översättningen retar upp mig lite men det är för att jag inte kan tolerera närheten av mitt eget modersmål i det nya sköra jag precis upptäckt. Jag är inte redo att så attackartat förstå allt än. I trettiofem år har jag varit shackled to a woman, låst till en bild av kvinnan som inte är min, det är en hemsk liten bild, en symbol för allt som inte är liv, som inte är att leva, som är kontroll, renhet, återhållsamhet, lenhet, medgörlighet, skam. Män reagerar på kvinnors skam med två sorters förfäran. Över bristen där av eller över vårt självhat. Why does everybody think that women are debasing themselves when we expose the conditions of our own debasement? Vi skrattar. Ett trött skratt men vi skålar och lever om för vår rätt att ta reda på sanningen om våra stukade självkänslor. Världen är beroende av kvinnors skam och jag ligger i en skrynklig säng och känner mig för första gången fri från den, världen är ny och det har börjat regna men vi behöver den inte, inte, all tid som gått förlorad. Problemet är inte att göra sig av med skammen utan hur vi ska hålla oss uppe när vi unshackled us. Om stålet i hjärnbarken smälter och rinner ut, om stöttorna faller under skrovet. Om det enda som vi vet säkert skyddar oss lämnas på glömskans bakgård. Renheten och skammen skyddar oss från män och från kvinnor som kräver den av oss, och utan den står vi nakna på Sergels torg, Place de la Concorde, Himmelska fridens och Röda och lämnar ut våra skröpliga själar till vargarna. Men jag glömmer av mig, jag ligger ju här och läser och glor på mig själv genom ögonen på Chris. På Dick. I hate Dick. Jag hatar att jag behövde dig för att komma hit men det är en hämnd ändå, att få kliva på dig på vägen. And until we own our history, she thought, I thought, there can be no change.

Göteborg, maj

Det är maj, vi åker tåg. Våren brer ut sig som en grön leksaksmatta utanför, sjöarna som silverblanka femkronor i landskapet. Tre av oss på väg till den fjärde. Du kommer frysa i den där jackan säger L och det gör jag. Göteborg är sju grader plus och regn i sidled. Helgen innan låg vi på en filt i Vinterviken och drack vin medan solen gick ned och hoppet upp. Jag gör mitt bästa. Ibland kommer jag ihåg vem jag är. Solen sjunker, det gör inget att jag får skitiga fötter, har en sliten syn på den här kroppen, förväntar mig det värsta. Ibland kommer jag ihåg. I restaurangvagnen finns det riktig champagne så det dricker vi, och rödvin, och jag lånar I love Dick av E. Från första meningen är jag fast. Vi delar kanske namn jag och Chris men vi har inte mycket mer gemensamt. Klart hon har sina erfarenheter som kanske en dag även jag, men hon bär dem så stolt. Så upprätt, så insiktsfullt, så fast beslutsam att göra om sina misstag och bry sig ännu mindre. Jag önskar att jag var lite mer som Chris. Jag önskar att jag hade ett fort. Hon skriver vackert om att vara ett jag som beror av andra jag. Om att vara en kvinna som vill bli berörd och beröras, om att vara sådan och manövrera sig igenom en mans world av stenstoder och svikare. Jag dricker ur mitt plastglas och lovar att titta ut på Partille när vi passerar. Tänk er en tjock gröt och vek liten slev. Men jag lovar utan svar och saknaden som inte får finnas klättrar omkring som en apa på insidan. Till slut drunknar den och vi sover på guppande madrasser med sniffande katter tassande över trägolvet. Den grå lägger nosen i min handflata. Vem är du? Hur ska man veta det om ingen frågar. Det visar sig kanske med tiden. Jag klappar den lena pälsen och försöker somna om.