I hold you close in the back of my mind

Tåget är försenat. Varken jag eller SJ vill att jag ska komma fram till Slätten. Ett tag funderade jag på att fördriva tiden med att surfa väbb hela vägen, men sen såg jag priserna. Huga. Jag skriver istället och postar det retroaktivt. Man kan ägna tiden åt sämre saker än att skriva spaltmeter meningslös text och lyssna på Woody Guthrie.

Det är alltså inte bara en hufvudstad jag lämnar nu utan även ett hjärta. Det står många namn på det, hjärtat alltså, men kärleken är klurig. Den är det största, det värsta, det sötaste och det bittraste. Hösten som gick ansträngde jag mig för att skriva in mig själv i mitt hjärta igen. Jag fattades mig. Det konstiga är att man kompenserar ett tomt inre med ett desto mycknare yttre, inte alltid med ett trevligt resultat. Ibland sitter man mitt i en storm och skrattar och alla tror att det är på riktigt. Det är en ridå, av plast och repad marmor och ärgad plåt och papper. Av smuts som verkar ren. Jag har varit lite kall. Det är pompösa ord på en liten blog men icke desto mindre har jag känt dem. Och man bygger och bygger, sina ridåer av plåt och papper som inte håller när det stormar. En dag står man med andan i halsen och finner att en vindil har rivit ner hela skiten. Har man tur finns det mycket kvar på insidan ändå. Så förra hösten gick liksom åt till att leta rätt på insidan igen. Ett par års gammal mur tar ett tag att ta sig igenom. Ackumulerade lager i icke inbördes ordning: oro, stingslighet, rastlöshet beyond reason, ätstörningar, trasig mage, obefintlig självkänsla. Jag är lite rädd att det ska komma tillbaka, välla in över mig igen, att det nya och fina ska tas ifrån mig, av mig själv. Det är omöjligt att peka ut vad som utgör den faktiska skillnaden nu mot då. Om jag visste kanske det inte skulle vara lika krypande varje morgon, att känna efter hur jag mår. Om jag visste kunde jag sluta in skillnaden i en liten burk och aldrig släppa loss den igen. Kapsla in och gömma.