Tick tack

Det kommer att bli en obehaglig helg, känns i hela kroppen. Åka tåg är romantiskt i sju minuter och sen undrar jag alltid varför jag inte pluggar annorstädes. Eller ja, det är ju det jag gör. Så jag undrar väl varför jag pluggar där. Får alltid magknip och svag ångest innan jag tar det där tåget söderut. Det är så långt ifrån Södra Bar och Ramboden. Det spelar egentligen mindre roll nu när Berlinskan är borta och L Cohen sjunger sina sånger i Englands svar på Södertälje, men mitt hjärta bor här, alltid. Tjugo mil mellan mig och mitt viktigaste inre organ är inget man kommer över på en eftermiddag. På måndag har jag kanske hunnit acklimatisera mig till motregnet. Kakmonstret lovade att installera både kaffe och blå mjölk i min kyl till min ankomst, så jag kan få mig en kopp java i alla fall. Nu är det ärtsoppa och pannkakor på torsdagsmenyn. Sen ska jag ringa DHL och be dem buda ner mitt hjärta till slätten. Ångest, ångest är min arvedel.