måndag, januari 09, 2006

Skrapsår

Året är femtio efter 1956 och ja, rösten är grötig med tydlig sydsvensk accent. Kvinnan kommer gående över gatan. En lång röd halsduk är lindad kring hennes hals och det knarrar om skorna i den tidiga vintersnön. Kvinnan stannar upp och tittar ner på marken där hon just tänkt sätta sin fot. För en förbipasserande bilist verkar det inte konstigare än att damen i rött helt enkelt hejdat sig för att rätta till sin halsduk. Men varför stannar hon mitt på övergångsstället för att utföra en sådan åtgärd? Drar det snålt just där? Nej, kvinnan har fått syn på något. Något som uppenbarligen är så pass märkvärdigt att hon finner det tillämpbart att stanna upp för att studera det ytterligare. Med blicken, och eventuellt med foten, försöker hon identifiera det främmande föremålet. Vad är det? Vem lade det där? Finns det någon där ute som saknar det, sörjer det? Det kan ha varit någon som slängde det med flit. Kvinnan ser perplext ner på tingesten vid sina fötter. Många frågor susar i hennes huvud. Borde hon ta upp det, och i så fall, var ska hon göra av det? I fickan vill hon inte ha det, men det är för långt kvar dit hon ska för att hålla det i handen hela vägen. Dessutom är det blött och hon har på sig handskar i ljus nappa. En gammal kärlek gav dem till henne, året var fyrtionio efter 1956. Så hon står där, villrådig och tittar. Till sist böjer hon ryggen svagt framåt för att inspektera objektet närmare. Vad i hela friden? En sådan bilist som nämnts ovan måste sakta in för att inte stänka ner kvinnan med snömodd från hjulen. Hon inser vad bilföraren just gjort och drar tacksamt men inte överdrivet lyckligt på munnen som en vänlig gest. Kvinnan bakom bilratten tycks ha en liknande röd halsduk men verkar inte väldigt nöjd över avbrottet i trafiken. Vår kvinna fortsätter sitt granskande av föremålet. Hon tror att hon förstår vad det är, men frågan om hur det slutade sina dagar på gatan kvarstår. Till slut bestämmer hon sig. För att undvika dyra kemtvättsräkningar tar hon av sig handsken innan hon eftertänksamt nyper tag om det som gäckat henne de senaste minuterna. En flyktig tanke om att hon ägnat en alldeles för stor del av sitt liv åt detta sidospår fladdrar genom hennes huvud. Ändå fortsätter hon. I hennes hand ligger den lilla distraktionen och tänker ”ja, ja, jag får en ny ägare”. Den ler i mjugg såklart, det är inte var dag man räddas från att bli överkörd, dessutom av en tjusig kvinna i rött. På två långa kliv har den nya ägaren gått över gatan till andra sidan och stampar med skorna mot trottoaren. Det är fina skor, i mocka. Inte alls lämpliga för den skandinaviska vintern, men det är inte adekvat för den fåfänga. Kvinnan ser sig om. På en lyktstolpe nära vid ser hon det hon letar efter och går emot den. Hon närmar sig och höjer handen. Med en van rörelse sveper hon med handen och efter bara någon sekund har hon lämnat papperskorgen flera meter bakom sig. Från det mörka innanmätet kan ett skarpt öra höra svaga snyftningar från den skrapade trisslotten. Två på tiotusen, en på hundra, två på femtio, en på en miljon, två med klöver och visst en till på hundra. Ingen endaste TV.

1 kommentarer:

Anonymous marie sa...

Det där var det finaste jag har läst på länge. Lovely.

2/18/2006 12:14 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida