Ismtillägg

Arlas milda lättyoghurt, den i randig tetra, halleluja. Jag är alldeles säkert beroende. Att vakna till en kyl fylld av mild lättyoghurt är som att vara en ängel och leva i himlen. Till? Banan, äpple och linfrö. Varje morgon, trehundrasextiofem (ibland -sextiosex) dagar om året, i evighet och innerlighet, amen. Jag är inte religiös men det är kanske läge att skapa en egen tro: Yoghurtism. Det milda har inget med religös övertygelse att göra. Jag tror benhårt och övertygat. I Yoghurtismen finns det flera gudar än en. Den mest framträdande och viktigaste är bananguden, tätt följd av Äpple, Päron i lilla Kiwi. I england, med sommarresidens på Östermalmshallen, bor den skygga Äpplon, aka Pärle. Päron och Äpple gone wild. Genmix. Magiskt. Vissa mornar är det extra förtröstansfullt att luta sig tillbaka på sin egenskapade deterministiska rutin och bara låta det ske. Speciella exempel på sådana är en som följer efter årets konstigaste kalas. Utan att ens lämna huset badades det bastu (utan egen öl men dock med andras) och dracks stark stark cachasa ur små små glas. Först var jag lite lite och senare mycket mycket, låt mig uttrycka mig så här, yr i bollen. Alldeles förträffligt roligt kan man ha en måndag har det visat sig, när Mademoiselle trattar i en starkvaror och magen får så den tiger (lejon?). Men jag slogs inte i alla fall, en tröst.