Bekännelser

Så här i uppvaknandets tillstånd när man spejar ut över nattens skörd av snytna näsdukar medan man ligger som en mumie inlindad i febersvettiga lakan känner man lätt att man är näst intill löjeväckande patetisk vissa andra dagar. Som till exempel igår. För att övergå till första person; jag känner att det kanske är på sin plats med en förklaring. En liten i alla fall, så att jag inte startar en epidemi av tangentbordsmisshandel när bloggläsare somnar handlöst runt om i landet.

Det är inte Linköping som stad, som kluster av bostäder och affärer, som den östgötska mentaliteten (om en sådan existerar) som får mig att må dåligt. Om jag hade valt att flytta till Lund för fem år sen hade jag med största sannolikhet haft liknande känslor för den staden. Det som får mitt hjärta att krympa och min blick att sänkas är minnena av vad jag har gjort mot mig själv här i Linköping. Det är varken något mer eller mindre än många andra utsätter sig själva för och jag vill inte låta påskina att jag är unik. Det var något som hände och jag var mitt i det. Livet kom emellan. I härvan försvann mitt självförtroende och min bästa vän. Det verkade vara en bra idé att sparka mig själv gul och blå. Efter en mycket effektiv nedbrytningsperiod som mestadels ägnades åt att malträtera min självbild tills den flämtande låg ihopkrupen i ett skrymsle av magtrakterna passade jag på att toppa med ätstörningar och tyckte verkligen att det var vägen ut. Vägen till lycka går sannerligen genom magen. Ett par månaders resa i Sydamerika med de vanliga matproblemen sätter sina spår även den. Som tur är har jag världens finaste vänner och en underbar familj. Ingen lät mig vara ifred med mina idiotier. Jag har fått hjälp, pratat, gråtit, pratat, lärt mig att det är jag jag jag som styr mitt eget liv och vänt den förbannade spiralen. Mat är fortfarande en delvis skrämmande beståndsdel av livet, men det är inte känslor som bestämmer över mig längre. I bastun för några veckor sen kunde jag ha jublat över min kropp och över att bara få han den. Oavsett.

Så ursäkta det onyanserade rantandet om studentstaden. Visst kunde här behövas lite mer kultur, men det är alltså inte det.

Nu ska jag snyta mig igen och läsa ett kapitel i en bok.

Yours,
Gåspennan