Sorger hon sjöng

Carla Pires stora scenen, Södra Teatern

I en guldkantad salong full av kärlek och enkel värme satt jag ikväll på södran. Carla Pires var som en strålande madonna men ändå helt opretentiös och charmerande larvig. Fado är hisnande, trånande och smäktande, djupt och lättsamt och sammetsröst runt hela själen fast ibland som knivar igenom den. Jag kunde inte sluta att stirra på hennes stora gröngnistrande sten på höger hand. Mandolinistens fingrar flög över strängarna snabbare än stålmannen räddar Lois ur en eld och visst brann det, i Carlas ögon och i mitt litet hjärta. Hon fick liljor i en stor bukett och blev som ett barn vid mikrofonen. Svängde med sina urringade ärmar och pratade sitt förföriska språk med portugiserna i publiken. Extranumret var, jag finner inte ord. Underbart. Fantastiskt. Rysligt och kusligt. Jag vet inte hur fado ska låta men om det låter som det gjorde ikväll, när mitt litet öga blev en tår, då lyssnar jag på det varje dag som kommer. Vi ska klappa, stampa, sucka, stöna och längta oss igenom livet som i en fado tango. Varje dag ska jag längta, varje evighet i varje dag som jag har något att längta efter.