tisdag, april 11, 2006

Allting är allting

Varför jag vill vara allt allt allt jämt. I någon mening, å detta uttryck, är det av rädsla. Hanna Flodr skrev någon gång på sin blogg att så länge hon inte var absolut bäst på något fick det vara. Det är så jag känner. Jag är inte jättedålig på så mycket (det skulle vara ruffiga bollsporter och pavlova-tårtor då) men jag är heller inte outstanding på något område. Jag vet att det är få förunnat att vara en nobelpristagare, stjärnkock, världens snabbaste sprinter eller världens roligaste tecknare, men logiken rör mig inte i ryggen här. Om inte bäst så vill jag åtminstone vara i toppklass på det jag gör. Så bra som det möjligtvis går. Alltså, i varje fall så att jag kan mäta mig med min närmaste omgivning. Den närmaste omgivningen utgörs rimligtvis av till exempel Sverige, mina vänner*, min familj, människor med liknande värderingar och så vidare. Beroende på område jämför jag mig med olika grupper. Jag är rädd att inte känna mig nöjd med mig själv om jag inte är bäst. Helst vill jag således vara bäst på allt men jag tycker bara att jag är med näppe godkänd på en del.

Man ska inte jämföra sig, säger de flesta. Hur som helst tror jag att det är något de allra flesta gör, mer eller mindre medvetet. Vi lever i en dualismens värld där allting kategoriseras, jämförs, värderas och utvärderas. Svart eller vitt? Snabb eller långsam? Tjock eller smal? Man eller kvinna? Vi lever under villfarelsen att det spelar roll.

*Det verkar lite hårt att jämföra sig med sina vänner va? Som om jag skulle välja att umgås med folk som jag tycker är sämre än jag för att själv verka bättre. Så är det verkligen inte, men så här; hade jag haft mina skyhöga krav utan en omgivning som hade liknande? Hade jag verkligen gjort samma saker om jag varit född på en bondgård? Klart man färgas av sin miljö.

14 kommentarer:

Blogger eff sa...

Du är i vilket fall som helst bäst i världen på att vara just du. Glöm inte bort det bara... Och det är sannerligen inte kattskit. Åtminstone inte bland de som bryr sig.

Men det är klart att man jämför sig med andra. Oftast rent osakligt också. "Mäh, den människan är mycket bättre än jag," trots att det kanske skiljer 30 år i erfarenhet. Betänk också att de som är bäst på något oftast har andra brister, gravt asociala beteenden och så vidare. Det är liksom det som krävs för att nå den nivån. En vuxenvariant av ödlan i stubben. (Folk som har en medfödd talang kan man helt enkelt inte jämföra sig med, en del har förutsättningar som gör att man aldrig kan nå dem, genetiken rår man inte på.)

4/11/2006 10:38 fm  
Blogger Chris sa...

det är förödande lätt att man klumpar ihop femton superpersonligheter också, och tycker att man är lite dålig för att man inte vinner vasaloppet OCH designar kläder OCH är konsertpianist samtidigt.

4/11/2006 11:23 fm  
Blogger Ms.Take sa...

Absolut alldeles för lätt och en av huvudorsakerna till varför jag och den där berömda väggen hade en sådan nära och ingående relation. Watch out!

Sent omsider har jag, mitt i min perfektionsim, lärt mig - att fast att jag vill vara störst, bäst och vackrast så duger det faktiskt finemang med stor, bra och vacker.

Och inte nog med det. ibland, behöver man OCKSÅ få känna sig liten, dålig, coh ful - för utan kontraster, vad vore livet?

4/11/2006 11:37 fm  
Blogger eff sa...

Just så.

Som sagt, saklighet och logik är inte med i beräkningarna alls. Tyvärr. Jag har blivit lite bättre på att se nyktert på saker och ting, dock. Men jag vet inte om det går att utrota helt.

Sedan ska man inte glömma bort att hajp och sådant kan spela in. Är saker som annat folk säger är genialt verkligen genialt?

Och vem definierar vad som är bra? I längdhopp och sånt är det ju direkt kvantifierbart. Men annars? Om du skriver en text som många hatar men som en person älskar mer än någon annan text, är texten dålig eller bra då? Att inte vara nöjd själv är en sak, så är det väl ofta, men hur kvantifierar man just "bra" eller "bäst" i olika situationer? Det är också viktigt att tänka på.

4/11/2006 11:41 fm  
Blogger Kaptenen sa...

Äh orka. Det är bättre att vara dålig på saker för då ställer omgivningen inga krav på en;)

4/11/2006 12:16 em  
Blogger Liza sa...

Well... Vi tjejer är tyvärr lite dåliga på den där punkten vara nöjda med det vi är (nu generaliserar jag lite utifrån tre st men jag tycker mig se lite utav ett mönster).
Vi ska vara bäst på allt och typ hela tiden så att vi blir helt neurotiska osv. Många killar är det säkert också men jag surnar till när de verkar så självklara trots att de suger på det mesta medan vi kämpar efter ngt oeuppnåeligt för att få... Ja, vaddå?

Softa och ta det lugnt och träna på att vara det man vill är nog bästa planen.
Jag menar - vem vill vara bäst på friidrott?

Love, Peace & Softning!

4/11/2006 12:44 em  
Blogger Chris sa...

ni har rätt. jag vet ju det. det spelar ju inte heller någon roll att jag försöker vara något jag inte är, det bli självklart pannkaka av allt som inte är jag på riktigt. man får väl traggla på, leva sitt liv och önska sig en sångröst och blont hårsvall till nästa liv, liksom.

kärlek!

4/11/2006 12:48 em  
Blogger eff sa...

Att veta och att göra skiljer sig tyvärr åt. Men att vetskapen finns gör att görandet blir enklare. Veta + tid = göra, är väl en ungefärlig ekvation. Det tar tid. Var dig själv bara, så är du allt.

Och vad är detta med blont hårsvall? Jag tycker "palmfrisyren" och tillhörande hårfärg passar dig alldeles strålande. Men sångröst kan jag hålla med om, det borde man önska sig. Jag skulle gå över lik för att sjunga som nån som sjunger bra.

4/11/2006 1:51 em  
Blogger Andreas sa...

Jag har konstaterat att även om jag fortfarande vill vara bättre på mycket, och blir besviken på mig själv för att jag är slö och overksam vissa dagar, så har jag ändå nått någon slags nivå där jag fattar att det faktiskt är lugnt, det är ingen fara, man kan vara lite kass och och icke-perfekt här och där, det gör en mer mänsklig, mer personlig, och i slutändan, lättare att ha och göra med.

För, here's the thing, så är vi allihopa, även de som verkar så jävla perfekta på nåt.

Alla har sin skit, vissa mer än andra, vissa mindre, och hos vissa syns den mer eller mindre också.

Summan är ändå alltid densamma. Man bara ser det inte.

4/11/2006 2:14 em  
Blogger Chris sa...

men jag vill inte vara perfekt som i fröken skavanklös. jag vill vara BÄST på nåt. asså, bäst men ändå lite galen och lite inperfekt. typ ett galet geni.

fast då skulle man ju inte heller vara lycklig.

4/11/2006 2:19 em  
Blogger eff sa...

Det skiljer sig ju dock från att vilja vara bäst på ALLT. Det om att vilja vara bäst på NÅT, menar jag.

Tyvärr är det nog så att det enklaste sättet att inte blir bäst på något är att försöka vara bäst på allt. Du får kanske identifiera det som du vill vara bäst på och som samtidigt är det du gillar att göra mest. Och jobba mot det.

Det låter så enkelt när man skriver det såhär, men det är ju inte det i verkligheten. Och vägen dit är ju oftast krokig och uppförsbackarna många och klyschorna står som spön i backen...

Och jag vet att jag hycklar, för jag borde också se på det såhär, men det gör jag heller inte. Därmed inte sagt att det är sant. Bara att jag hycklar. Hycklo.

4/11/2006 2:39 em  
Blogger eff sa...

Därmed inte sagt att det inte är sant, skulle det ju för fan vara, min ordtappande bonnläpp.

4/11/2006 2:40 em  
Blogger nina sa...

ja shit vad jag känner igen det där. jag var alltid bäst i klassen på svenska och framförallt att skriva. och sen började man gymnasiet och så var man bara med liten marginal bäst och sen började man blogga och insåg att shit. jag är ingenting. hemskt. och så kan jag inte rocka rockring eller hjula. trodde ju inte jag behövde det eftersom jag var bäst på att skriva.

4/11/2006 7:36 em  
Blogger Andreas sa...

Jag har konstaterat att jag är mest bäst (euhm) på att vara avvikande i vissa avseenden.

Det duger för mig nuförtiden.

4/12/2006 11:32 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida