Världens finaste
Jag hade en så fin tunnelbanetripp. Jo men nästan så att jag blev lite hög. På fyrsätet framför mig satt två tjejer i artonårsåldern, helt uppenbart på väg hem från en fest kvällen innan. Lite utsmetat smink, mosiga kinder, bakfyllelugna. Fnittriga och huvuden tätt ihop över kärleks-sms. De hade svängt upp benen på sätena mitt emot sig, men åtminstone lagt en tidning under skorna. De var rätt hårt blonderade, hade hela uniformen med tighta jeans, ljusbruna utanpåstövlar, jacka i militärgrönt, blommig axelremsväska. Mycket före detta läppglans. De var typiskt sådana tjejer som en tjej som jag, på 25, inte kan komma överens med. Man är så nära men så oerhört långt ifrån. Det som är viktigt för dem känns skämmigt för mig men är fortfarande i någon mening viktigt. Att vara snygg, till exempel. Hipp. Att läsa kärleks-sms på tunnelbanan och vara i stort behov av att dela med sig men samtidigt kunna reflektera över sig själv i den situationen. Veta att jag skulle våga stå på mig om jag av någon anledning behövde försvara mig på något sätt.
Hur som helst, jämte mig satt en mamma och hennes lilla dotter på, säg, tre. Mamman pratade spanska och flickan svenska. Hon var bedårande. Iförd vinröd jacka och tofsar sjöng hon Pippi Långstrump-låten för full hals och kunde hela texten. Verkligen varenda ord, med rörelser för hästen och apan och the whole shebang. Hon sjöng rätt bra också. Och så hände det sig, att de bakfulla tonårsflickorna och jag började fnissa åt flickan precis samtidigt, våra tre par ögon möttes och alla log. Vi log så varmt och igenkännande mot varandra att all våris bara smälte och vi hade kunnat klara av allt tillsammans. De med sina uniformer och jag i min 75-kronorskjol och ryska scarf. (Min skinnjacka var snuskigt dyr, säg inget.) Vi satt i samma vagn, tillsammans, samma lilla flicka värmde oss och jag hade varit där de hade varit, fast för sju år sen.
Det var en så underbar tunnelbanetur. Trottoarerna var sopade, solen lyste in, Pippi Långstrump och läppglansfnitter, alla tillsammans. Alla förenade.
Hur som helst, jämte mig satt en mamma och hennes lilla dotter på, säg, tre. Mamman pratade spanska och flickan svenska. Hon var bedårande. Iförd vinröd jacka och tofsar sjöng hon Pippi Långstrump-låten för full hals och kunde hela texten. Verkligen varenda ord, med rörelser för hästen och apan och the whole shebang. Hon sjöng rätt bra också. Och så hände det sig, att de bakfulla tonårsflickorna och jag började fnissa åt flickan precis samtidigt, våra tre par ögon möttes och alla log. Vi log så varmt och igenkännande mot varandra att all våris bara smälte och vi hade kunnat klara av allt tillsammans. De med sina uniformer och jag i min 75-kronorskjol och ryska scarf. (Min skinnjacka var snuskigt dyr, säg inget.) Vi satt i samma vagn, tillsammans, samma lilla flicka värmde oss och jag hade varit där de hade varit, fast för sju år sen.
Det var en så underbar tunnelbanetur. Trottoarerna var sopade, solen lyste in, Pippi Långstrump och läppglansfnitter, alla tillsammans. Alla förenade.
1 kommentarer:
Jag älskar söta, glada barn på tunnelbanan. Som sjunger eller leker med sina mammor. De får mig att le och räddar mina annars så hatade morgonresor...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida