Saker som är

Jag har läst Goestas historia från den 8 juni 2005 fram till idag, inklusive en del återblickar från till exempel 1997. Det är inte en Goesta Berlings saga. Mitt messiaskomplex blir pinsamt påtagligt när jag ägnar en halv förmiddag åt att snegla åt mitt jobb på golvet och varva det med bedräglig psykoanalys av människor jag aldrig mött. Det kan handla om barnhemsbarn i Kina, knyttets mamma eller som idag, Goesta. När jag läste det lilla inlägget, skrivet i alla enkelhet, om när flickvännen gjorde slut var det som att höra en barndomsvän dö en smula. Jag måste tänka efter. Komma igen. Det är märkligt också, hur det är så fult att tro att man kan rädda världen. Hur i helvete kan jag gå omkring och på allvar tro att det bara är jag, jag, jag som kan hela människor? Rädda människor, alltså, hur galet. Det är mer än lovligt komplext att inte tro sig själv om något och samtidigt, på fullt allvar, tänka att bara jag kan ställa allting till rätta. Var man för sig själv men här, ta min hand.