Ok
Hej och hå fem fingrar på fiolen och så upp en trappa och ta sig i kragen med Knyttet och Mademoiselle som stöttor och vackra ögon som ler och delar blyertsstift. Effs power pop och gladare. Så här är det alltid. Jag undrar om jag kommer att explodera en vacker dag, när alla snyftattacker byggt upp en arsenal i bröstet, men jag kan inte göra det annorlunda. Jag förtrycker inget, pratar med mina vänner (jag älskar dem jag älskar dem jag älskar er), gråter när jag vill och biter aldrig bara ihop och skiter i hela skiten. Ändå undrar jag när det ska smälla.
upplagd av Chris
09:35
3 kommentarer:
Att leva är väl att kunna tillåta sig att explodera....ibland?
madison dear, det är nog så. kloka du. men som sagt, idag ingen ko på isen, igen.
maggie lovely, det låter det! tillfälle kräver dansskor, är jag säker på. anländer för gott till hufvudstaden den 3 juni och ska aldrig lämna tricken igen. in fact,jag tror att jag ska slå upp mitt och jennys tält på mosebacke och bara snickra på nån låda from då.
tills dess, hålla huvudet kallt och i physics handbook.
jag har kommit på mig själv med att helt vansinnigt nog avundas de som kan förtrycka känslor och le, bita ihop och knalla på. helt vrickat, men jag skäms lite över mina ständiga känsloutsagor "jag känner såhär och jag tror det beror på det här..". det är så man vill spy på sig själv. ibland försöker jag dölja mig, lite snålt och förmätet. som nu delvis. äh jag vet inte vad jag ville säga med det. bara svara tror jag.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida