Jag ser igenom skärmen

Det är hopplöst. Jag är trött. Mamma är säker på att jag är självdestruktiv och har bestämt mig för att jag inte kommer att lyckas. Jag försöker protestera. Jag hatar inte alls mig själv, du har ingen aning! ylar jag.

Men.

Jag kan bara inte tro det. Jag är för självgod. Ni vet inte vad jag tänker. Cohen säger det också. Holmskan. Mademoiselle. Var inte så hård mot dig själv. Problemet är att jag är för jävla slapp med mig själv. Jag har gjort mig till ett bortskämt knyte som inte tål stress, inte press, inte mothugg eller motgång. Om det inte går perfekt skyller jag ifrån mig, skyller på Mille M eller världsordningen. Det går sällan ens i närheten av perfekt. Jag är väldigt trött. Varenda gång jag får tentabeskedet i inboxen mår jag illa och sen blir jag lealös i hela kroppen. Det blir inte bättre. För varje gång jag krälar runt här har jag inte kommit ett enda steg längre. Momentant utbränd, så känns det. Varje gång jag ler och skrattar laddar jag inte upp, något nöts ner. När jag läser ladokmailen slår alla jävla leenden tillbaka med full kraft och bränner ut min själ. Jag orkar inget, jag vill inget, jag vill inte packa ner min sovsäck och fara, inte om jag måste göra det själv. Ingenting räknas. Jag kan inte ta mig ur det. Det är knappt ens desperation, fast just nu är det så ändå. Jag har haft ren panik i flera minuter sen jag kom hem från jobbet. En panikminut är oändligt lång. Men jag fattar inte. Hur blev det så här, egentligen.

Jag har tänkt ut alla svar som finns. De är provade, jag lyckas inte. Jag vet inte om jag vill slå sönder något och skrika! svära! hata hata hata! JAG HATAR ALLT! eller kanske bara sova och aldrig vakna mer. Jag vet faktiskt inte.