Sitt rakt, armbågarna ut, med känsla nu

Jag har av anledning blivit påmind om min (o)musikaliska historia så här på eftermiddagskvisten. Det är en grön sådan, för övrigt. Jo, för jag spelade ju sånt där piano, och hade femkronor på händernas ovansidor som inte fick trilla av. Fast hon slog mig inte med nån pinne när de gjorde så, pengerne. Jag fick tjata som besatt för att få spela konsertstycken. Man spelar inte någon annans sättning sa Tant, man spelar originalsättningen och det gör man när man är good enough. Medan mina vänner i kommunala musikskolan hamrade fram Für Elise i åttaårsåldern tragglade jag etyder på Pouvre Honteux. Mitt förakt glödde förstås. Slå an mjukt, mjukare! Vid åtta års ålder kallade jag tyst mina medpianister för barbarer och ödmjukheten lekte annorstädes. Kanske i vinbärsbuskarna. Det enda jag vill göra just nu är att lyssna på Händels Saraband och sitta i en rökig lägenhet på åttonde våningen. Nu genast, vill jag vara där.