onsdag, juni 21, 2006

Sitt rakt, armbågarna ut, med känsla nu

Jag har av anledning blivit påmind om min (o)musikaliska historia så här på eftermiddagskvisten. Det är en grön sådan, för övrigt. Jo, för jag spelade ju sånt där piano, och hade femkronor på händernas ovansidor som inte fick trilla av. Fast hon slog mig inte med nån pinne när de gjorde så, pengerne. Jag fick tjata som besatt för att få spela konsertstycken. Man spelar inte någon annans sättning sa Tant, man spelar originalsättningen och det gör man när man är good enough. Medan mina vänner i kommunala musikskolan hamrade fram Für Elise i åttaårsåldern tragglade jag etyder på Pouvre Honteux. Mitt förakt glödde förstås. Slå an mjukt, mjukare! Vid åtta års ålder kallade jag tyst mina medpianister för barbarer och ödmjukheten lekte annorstädes. Kanske i vinbärsbuskarna. Det enda jag vill göra just nu är att lyssna på Händels Saraband och sitta i en rökig lägenhet på åttonde våningen. Nu genast, vill jag vara där.

6 kommentarer:

Blogger Matt sa...

Hur går det med pianospelandet nuförtiden då?

6/21/2006 2:21 em  
Blogger Chris sa...

nja... jag lirar när jag är hemma hos mamma och pappa. jag har fått pianot men utan vardagsrum är det svårt att hysa det. det är lite deprimerande med stela oövade fingrar.

6/21/2006 2:30 em  
Blogger vstk sa...

nu får du helt enkelt nöja dig med att vara flink i käften istället:)

6/21/2006 4:35 em  
Blogger Peter Madison sa...

Hmm.....får mig att tänka på min gamla (döde?) pianolärare Arne Walle'n i Brunflo.......Har du sett Caligula med Stig Järrel? Arne var en sådan typ.... Hmmm...måste nog skriva ett inlägg om honom!!

Må gott!
Kärlek.

6/21/2006 6:33 em  
Blogger Ullton sa...

Tja ville komentera inlägget ovan.. men det gick inte... så..
Låter som du borde sova länge och tänka på något annat än just livet.. och köpa ett nytt nagellack till tårna.. hjäler alltid mig.. Nu ska jag inte ge dig fler råd du inte vill ha.. och som du antagligen redan fått! MEn sov så gott

6/21/2006 8:14 em  
Blogger Naja sa...

min lärarinna var ryska. och jag minns avundsjukan när alla de små snorvalparna fick spela light-klassiskt på löpande band. men banne mig om hon inte lärde mig viktiga saker om kvalitet och känsla, ändå. ibland ångrar jag att jag inte fortsatte till musikhögskolan och blev konsertpianist som hon ville.

6/28/2006 2:57 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida