Läs inte det här

Det finns ett ord som heter. Kärlek. Så nätt så massivt så enkelt så obehagligt. Jag har inte skrivit mycket om det här. Eller har jag? Tycker ni det? Kärlek. I alla fall inte min egen. Just nu är jag svag i knäna i Clive Owen och skulle särdeles gärna ringla hans röst ner i en ask att ha på nattygsbordet, men det är inte min riktiga äkta egna. Å, jag vet att ni trodde att vi var ett par men han är så lynnig. Mina gener och hans humör, vi fick slut på kunglig dansk. (Han stal min pillerburk en gång också.)

Äh. Jag orkar inte. Det går inte att skriva om kärlek om man inte är mästare av orden. Jag vill älska. Fuck Romeo och Julia, fuck Clive Owen (I wish) och glöm för guds skull våra x. Så många år. Om lika många till är jag 33. Det går ju inte att skriva att jag har tappat hoppet utan att låta som en låtsasdeprimerad tjugofemåring på tillnyktring. Fast jag är spik i lördagkväll. Jobbat. Man kan tråna så det ryser i njurarna, efter känslor man inte minns bakom ansikten som inte finns. Man kan ta sig för pannan och himla med ögonen över sina egna ord och önska att man hinner fixa nåt innan man dör och jag vill inte leva för evigt. Man kan till och med lyssna på någon gubbe med hatt, säg till exempel Burt Bacharach, och fastna med ögonen där det bor lite blått på himlen. Men, det spelar ingen roll för där finns ändå bara ångest över allt det tappade.

Äh. Jag orkar inte skriva det där om längtan ikväll heller.