torsdag, juni 29, 2006

Men det är ingen fara. Det är det aldrig.

Varför har jag inget glastak inget skyddsnät, jag som har det? Det är inte mina ord. När jag faller faller jag hårdare. När jag mår bra mår jag bättre? Min blogg är fylld av mina frågetecken som jag skrivit mellan mig. Det här är ingen speciell människa, mer än vad folk är mest. Det finns inget stort konstnärskap här bakom. Inga svåra uppväxtår, inte då. Endera är det svårt att vara vit medelklasstjej utan bekymmer eller så är det allenast arvssynden. Mormor, mamma, jag. Synden och synden och generna. Trots att alfahelix är den vackraste formen. Det är som om jag tagit mig vatten över huvudet genom att bara leva. Alla fåfänga drömmar som trängs i min kropp är för mycket. Ro, vore lyckan. Lugn och ro. Men skulle jag leva så dög jag inte. Jag lever i en tryckpress, mellan valsarna tretaktar jag fram och åter. Manglad hit, manglat dit, som om jag inte kunde bestämma själv när det var nog med pressveck. När man kokat ner allt i traktörpannan, (söta porten, sura vinägern, skruttat ner rödlöken och buljongen), finns alltid samma soppa kvar. Jag är inte nog åt mig. Och tiden går.

6 kommentarer:

Blogger Akut Insikt sa...

Vännen. Man vill ju bara krama dig.

6/29/2006 8:09 em  
Blogger Jenny sa...

Ja. Vad fan håller vi på med? Jag gick bara på min egen väg och skötte mina egna saker och var sådär vanligt svensk, sen trillade det ner en djävla bomb och fan, vad jag inte tittade upp och såg att den var på väg! Hur rycker man upp sig? Var är det vita, ljusa, som alla tjatar om ska finnas? Jag vaknar varje morgon och tänker att idag, idag ska jag bli glad och allt ska bli som vanligt. Men jag orkar fan inte. Eller... jag orkar, men det är mörkt ändå. Ge mig ljus!

Och man skulle kunna tro att det skulle komma när det var som svårast och folk hade cancer och allt var skit, men det tog jag mig genom och allt var ganska så ljust då.

Men nu. Varför nu? Jag fattar fan ingenting!

6/29/2006 8:22 em  
Anonymous .m. sa...

Var jag inte redan så deprimerad skulle jag kunna skriva min blog om att inte tycka man duger. Trots alla betyg och bevis och intyg och diplom och medaljer så skulle man alltid varit bättre, snyggare, smartare.

Allt som behövdes sen var en lite hjälpsam knuff i ryggen

6/29/2006 9:40 em  
Blogger Grus sa...

*kram*

Andas.

*kram*

6/29/2006 10:49 em  
Anonymous moisthlm sa...

Ja, varför denna stävan efter perfektion hela tiden? För ingen av oss kommer någonsin att bli bäst på allt. Bara väldigt bra på mycket, ganska bra på annat och inte alls så bra på litegrann. Och borde inte det vara nog?

Det är ju färdigheterna i kombination med felen som gör människan. Ofta är det faktiskt skavankerna man älskar hos andra. Så varför inte hos sig själv?

Puss och kram Christina. Jag gillar dina skavanker.

6/30/2006 9:36 fm  
Blogger danne sa...

C. Du. Är. Vackraste. Kram. Jag.

6/30/2006 5:28 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida