Men det är ingen fara. Det är det aldrig.

Varför har jag inget glastak inget skyddsnät, jag som har det? Det är inte mina ord. När jag faller faller jag hårdare. När jag mår bra mår jag bättre? Min blogg är fylld av mina frågetecken som jag skrivit mellan mig. Det här är ingen speciell människa, mer än vad folk är mest. Det finns inget stort konstnärskap här bakom. Inga svåra uppväxtår, inte då. Endera är det svårt att vara vit medelklasstjej utan bekymmer eller så är det allenast arvssynden. Mormor, mamma, jag. Synden och synden och generna. Trots att alfahelix är den vackraste formen. Det är som om jag tagit mig vatten över huvudet genom att bara leva. Alla fåfänga drömmar som trängs i min kropp är för mycket. Ro, vore lyckan. Lugn och ro. Men skulle jag leva så dög jag inte. Jag lever i en tryckpress, mellan valsarna tretaktar jag fram och åter. Manglad hit, manglat dit, som om jag inte kunde bestämma själv när det var nog med pressveck. När man kokat ner allt i traktörpannan, (söta porten, sura vinägern, skruttat ner rödlöken och buljongen), finns alltid samma soppa kvar. Jag är inte nog åt mig. Och tiden går.