Jo

Typ tretusen mil härifrån ligger Norra Sverige, där bjärven bor och spökkorna. Vi hörde deras bjällror sent om natten som aldrig blev mörkare än ljusblå. Bland tusen mygg och älskat knott satt vi länge vi alla, bakom vedbodar på bryggan som isen tagit och lyssnade på varandra och på Botkyrkalåten. Jauren kluckade och glittrade och speglade tallarna i sig, som knypplade spetskanter. Det var hjärtskärande vackert och ensamt på samma gång, i all sin solitära majestät med ön som ett litet hjärta av liv mitt i ödet. Jag vet inte vad det var som flög i mig men plötsligt fann jag mig själv tycka att tallar måste vara världens vackraste träd. Och röd skäggbotten då. Tretusen mil söderut pep det i säkert lika många telefoner och i halsen just kittlar det av gammal skåne. Det kan hända att det blir en vecka av längtan, efter allt det som tydligen finns där ute hela tiden medan det låser sig inom oss.