Jo
Typ tretusen mil härifrån ligger Norra Sverige, där bjärven bor och spökkorna. Vi hörde deras bjällror sent om natten som aldrig blev mörkare än ljusblå. Bland tusen mygg och älskat knott satt vi länge vi alla, bakom vedbodar på bryggan som isen tagit och lyssnade på varandra och på Botkyrkalåten. Jauren kluckade och glittrade och speglade tallarna i sig, som knypplade spetskanter. Det var hjärtskärande vackert och ensamt på samma gång, i all sin solitära majestät med ön som ett litet hjärta av liv mitt i ödet. Jag vet inte vad det var som flög i mig men plötsligt fann jag mig själv tycka att tallar måste vara världens vackraste träd. Och röd skäggbotten då. Tretusen mil söderut pep det i säkert lika många telefoner och i halsen just kittlar det av gammal skåne. Det kan hända att det blir en vecka av längtan, efter allt det som tydligen finns där ute hela tiden medan det låser sig inom oss.
4 kommentarer:
du är saknad, tretusen mil bort från där du är. jorden är så stor ibland.
du är tillbaka. låter som ni hade det underbart.
det som finns inom dig, det är det som ska få synas, som ska få lysa, som får dig att lysa.
Norrland är bra vackert. När jag blir stor ska jag flytta dit och bo på en stor gård med en massa barn och hundar, hur klyschigt det än är. Så det så.
åh, jag gillar hur du skriver.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida