Så här var det i Byxelkrok

Igår i baksätet sitter jag och lyssnar på O och Cohen som pratar lågmält i framsätet och tänker på hur mycket jag tycker om att se dem interagera, på vädret utanför, på helgen och natten. De pratar mjukt om fairwayn på Kalmar, om att spela in lite säkerhet på åttiometersslagen, om en ny klubba och jag funderar över faktumet att alla mina killkompisar är singelhandikappare och på varför min fot har somnat. Jag tänker på allt men processar inget. Det är skönt. Lika skönt är det inte att störtdyka på asfalt, även om den är kvällsvarm och öländsk efter några glas rosé. Jag tänker att Señorita hade rätt om det där att man inte ska jaga män, speciellt inte då, om de är professionella idrottsmän och väger trettio kilo mer än man själv. Så gick det som det gick också, och mitt knä ser ut som vore det tre år gammalt igen, och handflatorna och foten med smågrus i, när vi lekte på vår barndoms vändplan och elaka killen tacklade en lite för hårt. Jag har måst gått barfota hela helgen. Mina tankar landar på Sjöstugan, på dansgolvet och allt det sommarblonda, på fröken E i dj-båset i full färd med att bläddra igenom den mest fruktansvärda samlingen som någonsin kommit innanför ett liknande bås dörrar, hennes förvåning över att inget som skapats efter -94 tycks falla dj:n i smaken, men ej heller inget före -92. Jag ser Mademoiselle och G framför mig, detta underbara par i röda byxor och murriga paletter, med all världens visdom som man får låna av hur mycket man vill. Jag ser unge herr J's fräkniga profil och värdparet spela strandtennis i vattenkanten på Homrevet. Jag ser värden klippa till sig själv med racket för att ha ihjäl en geting som landat på ögonbrynet, med ungefär samma resultat som på mitt blödande knä. Jag ser allt, känner det, men processar inget. Det är så skönt. Här vill jag stanna, bo, andas, slå mig, läka, älska och uppnå. Här vill jag leva.