Bara en text

Att inte riktigt veta vad det är man jagar, varför och hur man ska nå det; sträcka ut sin hand i dunklet och famla med krökta fingrar mot ännu mörkare hörn, det mattar anden, om nätterna mellan svettiga lakan i vakenhetens samma dunkel. Hörnen förblir mörka, outforskade. Jag snurrar mellan cementerade tankar och andas utan att det hörs i öronpropparnas förlovade land. Det var en nattfjäril som väckte mig, en utan hyfs mitt i natten. I mellantinget där drömmen ligger som slöjor men inte heltäckande hörde jag först en skata på fönsterblecket, istället för en fjäril i lampan. Jag vill inte somna om, inte ligga vaken, inte använda huvudet, vända om, komma tillbaka, hitta hem, fly bort. Jag vill åka till andra länder, till Hässelby, till Bohême och dricka rosé, gå hem och skölja ur det. Viljorna slåss framför mig och hånar bakom mig, ty jag gör fel, gör fel, gör fel. Att älska är som att utkämpa slag på slag på slag, på ett fält som krymper för varje gång man mutar in nytt land. Jag står mitt på det och vet att jag förlorat, och han också. Vi vandrade samma väg åt varsitt håll, det var så länge sen, och marken gapar torr emellan oss nu, hur nära vi än står. Det fungerar inte, det fungerar inte, det fungerar inte. Du skadar dig själv för att få mig att stanna, och Lauryns röst ekar i mitt huvud. Lakanen snor sig, fjärilen fladdrar, timmarna flyr men jag ligger kvar. Ge mig, lev för mig, bry dig, var där för mig, men jag vill inte vara det för dig för jag ska också skada mig själv många gånger än. Om och om, igen och igen. Men jag ligger kvar bland ord som slöjor, slagfält, sömn och cement.