Femhundra cigg senare

Så, mitt emot varandra i en lokal full av trä och vinröda soffor i amerikanskt fusk. Hon är blond och bakfull, bjuder på kaffe, skrattar mjukt, som alltid medan jag famlar efter orden med händerna. Hennes halva korkskruvar har gått och lagt sig på axlarna. Vi pratar, dricker ganska dåligt kaffe från en värmeplatta, jag vill röka men får fan ge mig nu, håller med, säger inte emot. Det finns inget att inte hålla med om. Att bara vara vänner dagen efter är oslagbart. Hon kommer alltid att lyssna om jag vill, tror jag. Jag också.

Inatt, på verandan, bland folket och fäna, sydeuropeer och myggjagare, står hon också med samma okonstlade vita tänder, glasögonen som knappt syns men som hon ser i. Allt det där vinet, undrar vi, hur fick vi i oss det? Jag. Jag som brukar vara måttfull och kanske i alla fall lite kontrollerad. Hon också. Huvudvärk på box, det är vad man får i de där pappkartongerna nu för tiden. Annat var det visst när kroppen var vältränad, men se det var trehundra år sen och inte alls lika kul. Stackars stackars okända pojke som råkade bo åt mitt håll, förstod han något av det jag sa på vägen hem? Han undrade nog lite över värdinnans yviga väninna.

Man får sona sina synder.

Mitt huvud är en blytung bomullstuss.